Frid vare med er!

Hur inleddes firandet av Den gudomliga liturgin under dess första tid? 

I ett synaxarium återberättas en legend om vad som skedde när Johannes Chrysostomos reliker fördes tillbaka till Konstantinopel år 438. När man då placerade reliken på biskopens stol i de heliga apostlarnas kyrka, hördes till allas stora förundran en röst därifrån som sa: ”Frid vare med er!”

Prästmunken Gregorios skriver: ”Så tar oss slutet av Johannes Chrysostomos martyrium till början av Den gudomliga liturgin.” Vid denna tid inleddes nämligen gudstjänsten med just denna fridshälsning. Johannes Chrysostomos hade med egen hand skrivit: ”När biskopen kommer in i kyrkan går han inte till sin stol förrän han har önskat alla de troende frid.”

Liturgins inledande fridshälsning fick sin form av att Jesus hälsade sina lärjungar på påskdagens kväll med just dessa ord: ”Frid vare med er.” När vi hör hälsningen påminns vi om att gudstjänsten firas i uppståndelsens ljus och att Kristus är den egentligen liturgen varje gång eukaristin firas. Fridshälsningen är på samma gång liturgins första epikles. Efter att Jesus hälsat sina lärjungar med frid, skriver evangelisten Johannes: ”Sedan andades han på dem och sade: ’Ta emot helige Ande’”. Att församlingen redan från början av gudstjänsten öppnar sina liv för Anden är avgörande för allt det som sedan sker. Som en annan ortodox prästmunk, Lev Gillet, uttryckt det: ”Varje liturgi är en ny pingst.”

I den utformning Chrysostomosliturgin har i dag, genom en del förändringar som skett under historien, är inledningen något annorlunda. I ökenmässan har dock denna ursprungliga inledning behållits, medan fridshälsningen i samma form återkommer vid flera tillfällen senare under Den gudomliga liturgin. Prästmunken Gregorios kommenterar:

För de troende som firar gudstjänsten är inte det avgörande hur liturgin har fogats samman under historien, när bönerna skrevs och av vem, långt viktigare är att vi med hjärtan brinnande av Kristi kärlek känner igenom Honom när han bryter brödet.