Från en värld till en annan

I den ortodoxa förståelsen av kristendomen är liturgin den plats där hela den kristna läran – dogmat – finns sammanfattad. Något mer behövs inte. Firandet av den eukaristiska liturgin låter oss se alla ting på jorden i relation till alla ting i himlen. Liturgin uppenbarar därmed “historiens slut”. Men inte slut i meningen att något tar slut, snarare som en öppning mot något oändligt. En tröskel mot en värld av ljus. Liturgin tar oss med på en resa från en värld till en annan.

I liturgin lär vi oss vad det är att vara människor, skapade till personer i Guds bild, med en frihet som är oändlig på samma gång som den innebär ett oändligt ansvar. Vi ser varandras ansikten i ljuset av att varje annan människa är föremål för Guds oavbrutna och kärleksfulla uppmärksamhet. Därför talar teologer som Olivier Clément om ”brödraskapets och systraskapets sakrament”. Medmänniskan är ”en annan Kristus”.

Den kristna antropologin, förståelse av människans natur, framträder i gudstjänsten inte minst genom att liturgins språk är dialogiskt till sin karaktär. Det är ett gensvar på ett tilltal. Att vara människa är att vara uppfordrad att svara någon som tilltalar oss. Denne någon är den Outgrundlige Andre. Gudstjänster som är upptagna av att tala till sig själva, som ständigt förklarar och uttolkar för församlingen vad som pågår, som om den vore en publik, förfelar sitt syfte. En sådan gudstjänst visar inte på något annat än sig själv.

Det är i det liturgiska handlandet, inte genom vad som uttrycks med ord och begrepp, som kyrkan klarnar i sin självförståelse. I liturgins karaktär av manifestation av en ny mänsklighet och en transfigurerad skapelse tar vi emot vår kallelse: inte att passivt invänta tidens slut, men att oförtröttligt och tillsammans med vår omvärld arbeta mot en framtid genomlyst av Guds rike – utan några andra garantier än Guds trofasthet.

Texten är inspirerad av kapitlet Liturgical humanism i Rowan Williams bok Looking East in Winter.