”För att tystnaden ska bli större”

I den ortodoxa hesychasmen är hjärtats stillhet, som Jesusbönen vill föra oss in i, en hållning av väntan på Gud. I stillheten besvarar vi ordlöst Guds kärlek. Om den tystnad som är närvaro, inte frånvaro, skriver Ignatius Brianchaninov: ”Den är på samma gång samtal, men utan tankar och bortom alla tankar.”

Karmelitbroder Wilfrid Stinisen kommenterar i sin vägledning om Jesusbönen hur berättelsen om den ryske pilgrimen kan ge intryck av att bönen måste bedjas oavlåtligt. Men syftet med den intensiva träning pilgrimen blir ålagd av den starets han möter är att bönen till sist ska bli ett med hjärtat. När det skett behöver orden inte längre upprepas på ett aktivt sätt. ”Det räcker att lyssna till hjärtat som nu blivit en levande bön”, skriver Stinisen, och avråder från att välja ”en så radikal väg” som den ryske pilgrimen. 

Han berättar hur han en gång ställde frågan till klosterfadern arkimandrit Sofrony – lärjunge till starets Siluan på Athos – om det är önskvärt att efterfölja den ryske pilgrimen (denne skulle be bönen tusen gånger till att börja med, sedan sextusen och till sist tolvtusen gånger om dagen). Han svarade då att Jesusbönen snarare behöver ses som en utgångspunkt, en språngbräda in i stillheten. ”Har man väl uppnått denna stillhet blir åkallandet ett hinder”, skriver broder Wilfrid, och tillägger:

Ord är viktiga och oumbärliga, men de kan bara fylla sin rätta funktion när vi känner deras begränsning och vet att de ska bli mindre för att tystnaden ska bli större.