Fem ord med mitt förnuft

Jesusbönen, det enkla upprepandet av det heliga namnet, har utvecklats från vördnaden för Guds namn i Bibeln, framför allt det sätt på vilket namnet Jesus används i Nya testamentet. Via ökenfädernas utforskande av bönens värld, där orden är knappa, växer från 400-talet fram en andlig rörelse i östkyrkan som går under namnet hesychasmen. Benämningen kommer av grekiskans hesychia som betyder stillhet eller vila. Betoningen är på den djupa inre bönen. Jesusbönen blir snart själva hjärtat i denna rörelse, oskiljaktig från dess spiritualitet.

Heyschasmen får under tidig medeltid sitt centrum på berget Athos i Grekland, som än i dag har den största koncentrationen av kloster i världen. Därifrån spred den sig till Ryssland där den under 1800-talet slog rot i breda folkliga lager, bland annat genom inflytande från En rysk pilgrims berättelser och den till slaviska översatta Filokalian som utkommit på grekiska 1782. Med tiden nådde den också oss i väst och är i dag en bön som brukas av kristna i alla traditioner. Ingen kristen bön är så universell, så ekumenisk, så evangelisk.

Jesusbönen kan används i dess längre form med orden Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig syndare. Men den kan också bestå av inte mer än fem ord: Herre, Jesus Kristus, förbarma dig. Författare i den hesychastiska traditionen brukar då förbinda den med Paulus ord i Första Korintherbrevet 14:19: ”Jag vill hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.” Till sist kondenseras bönen till ett enda rop sprunget ur hjärtat – Jesus! – innan även detta uppgår i tystnadens outsäglighet.

När vi under fastetiden, med hjälp av olika författare, ser närmare på denna bön som i generation efter generation har förmedlats från mästare till lärjunge, ska vi ställa oss frågan vad Jesusbönen kan säga oss om bönen som sådan.