\nP\u00e5 vilket s\u00e4tt konkretiseras det kristna livet som en pilgrimsf\u00e4rd i gudstj\u00e4nsten? Torsten K\u00e4lvemark visar hur flera tidiga kristna f\u00f6rfattare ber\u00f6r det. Basileios av Ceasarea n\u00e4mner att vi v\u00e4nder oss mot \u00f6ster n\u00e4r vi firar liturgin d\u00e4rf\u00f6r att vi \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g mot m\u00e4nsklighetens ursprungliga hem. Vi st\u00e5r upp under gudstj\u00e4nsten \u2013 n\u00e5got K\u00e4lvemark \u00e5terkommer till som en huvudpunkt l\u00e4ngre fram i boken \u2013 som ett uttryck f\u00f6r att vi \u00e4r kallade till uppbrott, \u201dp\u00e5 vandring fr\u00e5n v\u00e5r tillf\u00e4lliga bostadsort till det som i eonernas eoner skall vara v\u00e5rt permanenta hemland\u201d.
\nMen dessa yttre markeringar f\u00f6r en \u2019inre emigration\u2019 har f\u00f6rsvagats genom seklerna, allra tydligast p\u00e5 protestantisk mark \u201dd\u00e4r den klassiska liturgins symbolik har spiritualiserats och uppl\u00f6sts\u201d, som K\u00e4lvemark uttrycker det. \u00c4ven pilgrimsf\u00e4rder till fysiska platser \u2013 ett slags yttre komplement till den inre vandringen \u2013 som tidigt uppstod i kyrkan och blev till stora r\u00f6relser under medeltiden, kom att f\u00f6r\u00e4ndras i och med reformationen. Inom katolsk och ortodox tradition fortsatte pilgrimsvandringarna till heliga platser, inte bara till Palestina men ocks\u00e5 till martyrernas gravar, till de stora asketernas grottor och till de platser d\u00e4r helgonen gjort sina underverk. Medan \u201dpilgrimsl\u00e4ngtan internaliserades inom protestantismen\u201d.
\nUnder de senaste tv\u00e5 decennierna har dock en m\u00e4rkbar f\u00f6r\u00e4ndring skett. Medan det heliga landet l\u00e4nge varit det fr\u00e4msta resm\u00e5let inte minst f\u00f6r frikyrklighetens troende, s\u00e5 har \u00e4ven dessa tillsammans med m\u00e5nga andra tagit intryck av ren\u00e4ssansen f\u00f6r vandringar utmed de gamla pilgrimslederna, med Santiago di Compostella, Nidaros och Rom som de kanske viktigaste m\u00e5len.
\n
![\"\"](\"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-content\/uploads\/sites\/4\/2020\/03\/IMG_0819-225x300.jpeg\")
Vad \u00e4r det vi s\u00f6ker under dessa resor och vandringar? Torsten K\u00e4lvemark menar att pilgrimsf\u00e4rderna i ortodox tradition haft tv\u00e5 huvudlinjer, den \u201dgeografiska\u201d och den \u201deskatologiska\u201d. Den f\u00f6rsta handlar om resor b\u00e5de till best\u00e4mda geografiska platser \u2013 s\u00e5 som Athos, Nya Valamo och de egyptiska \u00f6kenklostren \u2013 men ocks\u00e5 till personer. Vandringens m\u00e5l \u00e4r d\u00e5 m\u00f6tet med en andlig v\u00e4gledare, n\u00e5gon som genom b\u00f6n och askes f\u00f6rdjupat sin insikt och som d\u00e4rf\u00f6r kan fungera som v\u00e4gvisare f\u00f6r den som vill s\u00f6ka sig djupare. F\u00f6ruts\u00e4ttningen f\u00f6r denna form av andlig v\u00e4gledning har varit, vad K\u00e4lvemark kallar \u201den traditionell \u00e5tskillnad mellan det institutionella och det karismatiska\u201d. Han skriver:<\/p>\n