{"id":4707,"date":"2020-02-29T01:49:59","date_gmt":"2020-02-29T01:49:59","guid":{"rendered":"http:\/\/ekumeniskakommuniteten.se\/fastebloggen\/?p=4707"},"modified":"2020-02-29T01:49:59","modified_gmt":"2020-02-29T01:49:59","slug":"4707","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/2020\/02\/4707\/","title":{"rendered":"\u201dEmotions must be destroyed\u201d"},"content":{"rendered":"

 
\n\u201dV\u00e4gen mot \u00f6st, vad var det egentligen som pekade ut den f\u00f6r mig?\u201d Torsten K\u00e4lvemark st\u00e4ller retoriskt fr\u00e5gan i sin memoarbok V\u00e4gen mellan \u00f6st och v\u00e4st<\/em>, och svarar:<\/p>\n

\u2026 det var inte ikonernas utseende som etsade sig fast i minnet, det var sj\u00e4lva gudstj\u00e4nsten med sitt rika och innerliga liturgiska spr\u00e5k, det var f\u00f6rsamlingens h\u00e5llning vid gudstj\u00e4nstens olika moment, den m\u00e4nskliga och individuella frihet i b\u00f6nen och lovs\u00e5ngen som jag intuitivt f\u00f6rstod vara en del av den ortodoxa traditionen. Det var ocks\u00e5 den p\u00e5tagliga intensiteten i b\u00f6nen, de st\u00e4ndigt \u00e5terkommande svaren i litaniorna: Issand heida armu, Issand heida armu \u2013 Herre f\u00f6rbarma dig, Herre f\u00f6rbarma dig.<\/em><\/p>\n

Vi kan b\u00e4ra med oss denna beskrivning n\u00e4r vi vandrar genom L\u00e5set av ull<\/em>, Torsten K\u00e4lvemark ska \u00e5terkomma igen och igen till det som \u00e4r helt avg\u00f6rande f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 \u00f6stkyrkans v\u00e4rld: gudstj\u00e4nsten som ett liturgiskt drama, inte f\u00f6rest\u00e4llande men aktualiserande.
\nDen som l\u00e4ser citatet ovan med en protestantisk, och kanske s\u00e4rskilt frikyrklig, referensram kan dock riskera att missf\u00f6rst\u00e5 vad f\u00f6rfattaren menar med det \u201dinnerliga\u201d liturgiska spr\u00e5ket och \u201dintensiteten\u201d i b\u00f6nen. En kommentar i bokens f\u00f6rsta kapitel ger en antydan, n\u00e4r Torsten K\u00e4lvemark ber\u00e4ttar om sina f\u00f6rsta intuitiva erfarenheter av liturgin, innan han \u00e4nnu hade till\u00e4gnat sig vad han kallar \u201dden teoretiska substansen i allt detta\u201d. Liksom i f\u00f6rbifarten skjuter han in:<\/p>\n

Parad med en protestantisk grunduppfattning blir liturgi l\u00e4tt spel och posering, inte drama och verklighet.<\/em><\/p>\n

K\u00e4lvemark utvecklar inte vad han i sammanhanget menar med en \u201dprotestantisk grunduppfattning\u201d, det klarnar f\u00f6r l\u00e4saren allteftersom, inte minst i avsnitten d\u00e4r han reflekterar mer ing\u00e5ende \u00f6ver liturgin. Men man kommer en del av svaret p\u00e5 sp\u00e5ren redan h\u00e4r, i orden om \u201ddrama och verklighet\u201d. Vad som tidigare sagts om det \u201dinnerliga\u201d och \u201dintensiva\u201d \u00e4r, i ljuset av detta, s\u00e5 l\u00e5ngt man \u00f6verhuvudtaget kan komma fr\u00e5n k\u00e4nslosamhet och emotionella yttringar. Det var n\u00e5got som senare i livet blev s\u00e4rskilt p\u00e5tagligt f\u00f6r Torsten K\u00e4lvemark n\u00e4r han under n\u00e5gra \u00e5r som svensk kulturattach\u00e9 i London regelbundet firade gudstj\u00e4nst i den ryska kyrka i Ennismore Gardens d\u00e4r metropoliten Anthony Bloom var pr\u00e4st. Minnet av dessa gudstj\u00e4nster \u00e5terkom han ofta till \u2013 \u201dJag vet inte hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag st\u00e5tt vid hans f\u00f6tter och h\u00f6rt hans f\u00f6rkunnelse\u201d \u2013 och hur metropoliten Anthony alltid efter att liturgin var \u00f6ver talade kort och k\u00e4rnfullt kring dagens evangelietext till dem som ville stanna kvar och d\u00e5 samlades i en halvcirkel runt honom. \u201dTilltalet var personligt och hur \u00f6verl\u00e4gset var inte detta meditativa tilltal den sj\u00e4lvcentrerade f\u00f6rkunnelse som i en stor del av v\u00e4rlden kallas f\u00f6r predikan.\u201d
\nF\u00f6r att inte helt sl\u00e4ppa Torsten K\u00e4lvemarks beskrivning av \u201dinnerligheten\u201d och \u201dintensiteten\u201d i den ortodoxa liturgin, och vari denna bestod, finns ett belysande avsnitt i Jacob Needlemans ber\u00f6mda bok Lost Christianity<\/em> fr\u00e5n 1980. N\u00e4r filosofiprofessorn fr\u00e5n Kalifornien beger sig ut f\u00f6r att sp\u00e5ra en \u201df\u00f6rlorad kristendom\u201d \u00e4r just Anthony Bloom en av dem han s\u00f6ker upp. Vid ett av sina bes\u00f6k i London under 1970-talet tar han upp med metropoliten n\u00e5got han lagt m\u00e4rke till n\u00e4r denne lett gudstj\u00e4nsterna: How struck I was by the absence of emotion in your voice<\/em>. N\u00e4r han tidigare p\u00e5 dagen deltagit i liturgin hade han slagits av detsamma hos k\u00f6ren: The almost complete absence of emotion in the voices of the singers<\/em>.
\nAnthony Bloom svarar att det \u00e4r alldeles riktigt, och till\u00e4gger inte utan viss k\u00e4rvhet: It has taken years for that, but they are finally beginning to understand\u2026<\/em>
\nNeedleman undrar nu vad metropoliten menar, och erk\u00e4nner samtidigt: \u201dJag visse vad han menade, men jag ville h\u00f6ra honom tala mer om detta \u2013 denna s\u00e5 ov\u00e4ntade sida av den kristendom jag aldrig k\u00e4nt, och som f\u00f6rmodligen ytterst f\u00e5 moderna m\u00e4nniskor k\u00e4nt.\u201d Han f\u00f6rtydligar d\u00e4rf\u00f6r sin fr\u00e5ga:
\nThe average person hearing this service \u2013 and of course the average Westerner having to stand up for the several hours it took \u2013 might not be able to distinguish it from the mechanical routine that has become so predominant in the performance of the Christian liturgy in the West. He might come wanting to be lifted, inspired, moved to joy or sadness \u2013 and this the church in the West are trying to produce, because many leaders of the church are turning away from the mechanical, the routine\u2013.\u201d<\/em>
\nNu g\u00f6r Anthony Bloom en gest som f\u00e5r Jacob Needleman att hejda sig mitt i meningen. Efter en kort paus s\u00e4ger metropoliten:
\nNo. Emotions must be destroyed. <\/em>
\nHan \u00e4r p\u00e5 nytt tyst en stund och forts\u00e4tter sedan: We have to get rid of emotions \u2026 in order to reach \u2026 feeling<\/em>.
\nNeedleman s\u00e4ger ingenting, han vill h\u00f6ra mer, Anthony Bloom ser p\u00e5 honom och forts\u00e4tter med sin karakt\u00e4ristiska ryska accent:
\nYou ask about the liturgy in the West and in the East. It is precisely the same issue. The sermons, the Holy Days \u2013 you don\u2019t know why one comes after the other, or why this one now and that one later. Even if you read everything about it, you still wouldn\u2019t know, believe me. And yet \u2026 there is a profound logic in them, in the sequence of the Holy Days. And this sequence leads people somewhere \u2013 without their knowing it intellectually. Actually it is impossible for anyone to understand the sequence of rituals and Holy Days intellectually. It is not meant for that. It is meant for something else, something higher. For this you have to be in a state of prayer, otherwise it passes you by\u2013.<\/em>
\n\u201dVad \u00e4r b\u00f6n?\u201d avbryter Needleman och f\u00e5r svaret:\u00a0In the state of prayer one is vulnerable<\/em>.\u00a0Och Needleman kommenterar: \u201cHan betonade det sista ordet och v\u00e4ntade sedan f\u00f6r att f\u00f6rs\u00e4kra sig om att jag inte hade tolkat det p\u00e5 vanligt vis.\u201d
\nDialogen, s\u00e5 som den \u00e5terges av Jacob Needleman i Lost Christianity<\/em>, avslutas nu med att metropoliten s\u00e4ger:
\nIn prayer one is vulnerable, not enthusiastic. And then these rituals have such force. They hit you like a locomotive. You must be not enthusiastic, nor rejecting \u2013 but only open. This is the whole aim of asceticism: to become open.<\/em>
\n 
\n <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

  \u201dV\u00e4gen mot \u00f6st, vad var det egentligen som pekade ut den f\u00f6r mig?\u201d Torsten K\u00e4lvemark st\u00e4ller retoriskt fr\u00e5gan i sin memoarbok V\u00e4gen mellan \u00f6st och v\u00e4st, och svarar: \u2026 det var inte ikonernas utseende som etsade sig fast i minnet, det var sj\u00e4lva gudstj\u00e4nsten med sitt rika och innerliga liturgiska spr\u00e5k, det var f\u00f6rsamlingens […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[],"class_list":["post-4707","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-fastebloggen","has-post-title","has-post-date","has-post-category","has-post-tag","has-post-comment","has-post-author",""],"builder_content":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4707","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=4707"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4707\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=4707"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=4707"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=4707"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}