<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r den tidiga kyrkans stora teologer med m\u00f6da mejslar fram ett klarare spr\u00e5k f\u00f6r hur man talar om Jesus p\u00e5 ett s\u00e4tt som vare sig f\u00f6rminskar det m\u00e4nskliga eller det gudomliga i hans person, v\u00e4xer d\u00e4rigenom fram en f\u00f6rdjupad grammatik f\u00f6r det skapade: Hur man som kristen talar om, f\u00f6rh\u00e5ller sig till och lever p\u00e5 den h\u00e4r jorden.<\/p>\n\n\n\n
Det \u00e4r denna grammatik som f\u00f6rfinas och f\u00f6rdjupas av Maximos Bek\u00e4nnaren p\u00e5 600-talet, och som Philip Sherrard kom att bli en klarsynt och sj\u00e4lvst\u00e4ndig uttolkare av under senare delen av 1900-talet. Klarare \u00e4n n\u00e5gon annan f\u00f6re honom ser Maximos hur Gud, genom b\u00e5de skapelsen och inkarnationen, v\u00e4ljer att vara en del av den skapade ordningen utan att upph\u00f6ra att vara vad Gud \u00e4r av evighet. Just detta \u00e4r ocks\u00e5 ett huvuddrag i Sherrards teologiska vision.<\/p>\n\n\n\n
Maximos kristologi inneb\u00e4r inte bara att han bef\u00e4ster tron p\u00e5 Jesu fulla m\u00e4nsklighet \u2013 och d\u00e4rmed m\u00e4nniskans frihet \u2013 den g\u00f6r honom till en av de mest \u201dv\u00e4rldsbejakande\u201d teologerna i den tidiga kyrkan. Hos honom m\u00f6ter vi tron p\u00e5 en skapare vars helighet genomtr\u00e4nger naturen. Ett drag som \u00e4r utm\u00e4rkande f\u00f6r den ortodoxa spiritualiteten, som d\u00e4rf\u00f6r alltid st\u00e4llt sig fr\u00e4mmande inf\u00f6r den protestantiska distinktionen mellan kyrka och v\u00e4rld vars yttersta konsekvens \u00e4r spiritualism eller sekularism. Tv\u00e5 motpoler som \u00e4r en spegel av varandra, b\u00e5da lika f\u00f6r\u00f6dande. En av protestantismens stora frestelser har varit en s\u00e5 stark betoning av Guds transcendens att man i praktiken undandrar v\u00e4rlden fr\u00e5n Gud. I sin yttersta konsekvens kan det leda till en v\u00e4rldsf\u00f6rnekande manekeism: klyftan mellan Gud och v\u00e4rlden uppfattas som o\u00f6verbryggbar och varje m\u00f6jlighet till en verklig f\u00f6rening av m\u00e4nskligt och gudomligt f\u00f6rnekas.<\/p>\n\n\n\n
F\u00f6r Maximos st\u00e5r det klart att kristologin \u00e4r nyckeln till skapelsens logik. Som Sherrard uttrycker det: f\u00f6rh\u00e5llandet mellan gudomligt och m\u00e4nskligt i Jesus \u00e4r av samma slag som f\u00f6rh\u00e5llandet mellan Gud och v\u00e4rlden. Maximos utvecklar sin f\u00f6rst\u00e5else av Guds relation till skapelsen genom att utforska f\u00f6rh\u00e5llandet mellan det eviga Ordet, Logos<\/em> \u2013 som blivit m\u00e4nniska i Jesus Kristus \u2013 och vad han kallar skapelsens logoi<\/em>. Detta nyckelbegrepp i Maximos skapelseteologi betecknar de gudomliga energier genom vilka Gud \u00e4r n\u00e4rvarande i allt skapat \u2013 som i den brinnande busken. <\/p>\n\n\n\n P\u00e5 denna solida teologiska grund f\u00f6rkunnar Maximos hur m\u00e4nniskan, i vilken Gud bl\u00e5st in sin livsande n\u00e4r han format henne av jord och skapat henne till sin avbild, i Kristus \u00e5ter blir den hon \u00e4r \u00e4mnad att vara: en m\u00f6tesplats f\u00f6r allt i skapelsen, ett mikrokosmos<\/em>, en v\u00e4rld i miniatyr, vars kallelse \u00e4r att som skapelsens pr\u00e4st f\u00f6rsona de tv\u00e5 v\u00e4rldarna, s\u00e5 att alltings enhet \u00e5teruppr\u00e4ttas. En enhet som inte utpl\u00e5nar \u00e5tskillnader men tv\u00e4rtom respekterar dem. Som Hans Urs von Balthasar i sitt stora verk Den kosmiska liturgin<\/em> uttrycker det om Maximos paradoxala enhetsvision: <\/p>\n\n\n\n Det \u00e4r en syntes som f\u00f6renar de skapade tingen genom att \u00e5tskilja dem, och \u00e5tskiljer dem genom att f\u00f6rena dem.<\/em><\/p><\/blockquote>\n\n\n N\u00e4r den tidiga kyrkans stora teologer med m\u00f6da mejslar fram ett klarare spr\u00e5k f\u00f6r hur man talar om Jesus p\u00e5 ett s\u00e4tt som vare sig f\u00f6rminskar det m\u00e4nskliga eller det gudomliga i hans person, v\u00e4xer d\u00e4rigenom fram en f\u00f6rdjupad grammatik f\u00f6r det skapade: Hur man som kristen talar om, f\u00f6rh\u00e5ller sig till och lever p\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[],"class_list":["post-10417","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-fastebloggen","has-post-title","has-post-date","has-post-category","has-post-tag","has-post-comment","has-post-author",""],"builder_content":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10417","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=10417"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10417\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":10429,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10417\/revisions\/10429"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=10417"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=10417"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/tidskriftenpilgrim.se\/fastebloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=10417"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}