Eukaristisk existentialism
Genom att vara den handling genom vilken kyrkan träder ut ur den linjära tiden och in i Guds rike, får eukaristin följder för våra livsval. Kyrkan är förlängningen av Kristus i världen. I henne frambär Kristus sig oavbrutet som ett offer för världens liv – på jordens alla altaren där mässan firas och i världens alla hörn när de döpta lever eukaristiskt. Det är därför Paulus kan säga att han fullbordar i sin egen kropp vad ”som ännu fattas i Kristi lidande” (Kol 1:24).
Utanför en eukaristisk tolkningsram förblir detta Paulusord gåtfullt, provocerande och obegripligt. Det faktum att kyrkan genom brödet och vinet på Herrens bord bokstavligen blir Kristus i den här världen kan aldrig leda till triumfalism. Att ”bli Kristus” är att bli det bröd som bryts, utges och konsumeras för världens liv; ett ”levande och heligt offer”, med Paulus ord. Det som ”fattas” i Kristi lidande består inte i att Kristi offer är ofullständigt eller ”inaktivt”, men i kyrkans, hans kropps, ovilja att låta livsvalen ske i resonans med Kristi påsk.
Allt det vi frambär till Gud i tacksägelse blir för oss till gemenskap med Gud. Detta är eukaristins centrala budskap. Det eukaristiska frambärandet i gudstjänsten utgör i ett koncentrat vår avgörande existentiella utmaning: att se livet som en gåva från Gud, en gåva som när vi väljer att ge den åter till Gud och låta den förenas med Kristi offer, gör oss delaktiga i den ende Sonens gemenskap med sin Fader. Den gemenskap som är källan och upphovet till liv och läkedom för allt skapat.
Frambärandet av vårt eget liv som ett offer skänker försoning och läkedom åt världen genom att vi blir eukaristiska människor. Det är vår ”andliga gudstjänst” (Rom 12:2), vår livsliturgi i världen. Frambärandet får sin mest uttrycksfulla gestalt i mässans offertorium, när bröd, vin och vatten bärs fram och bereds på altaret till en måltid som har karaktär av offer. Som det heter i anamnesbönen i Chrysostomosliturgin: Vi frambär av dina gåvor, det som tillhör dig, för alla och för allt.
Ett offertorium i ande och sanning är ingen lek, inget inslag av esteticism i liturgins väv. Det är en politisk, ekonomisk och ekologisk handling. En akt som ofrånkomligen får sociala, etiska och medmänskliga konsekvenser – för alla och för allt – genom att Kristus av outsläcklig kärlek offrar sig för den brustna skapelsen.
