Ett sätt att vara

En dag i veckan, varje fredag, framträder i bländande relief det kenotiska grundmönster som gör kristendomen till kristendom. Som i de två raderna i den inledande hymnen i dagens Laudes:

När hånad och förrådd du var
du lyfte allas bördor av.

Kristi ödmjukhet, hans totala kenosis, när han avstår från alla anspråk och attribut förknippade med makt borde vara det självklara ledmotivet i den gemenskap omkring Jesus som kyrkan är kallad att vara. Att det ytterst sällan är fallet bekräftar i hur hög grad kyrkan i praktiken fungerar som en organisation, inte en organism.

Plågsamt tydligt blir detta när kyrkan ska välja sina ”ledare”, en beteckning som i sig borde vara en motsägelse i kristet språkbruk. Åtminstone så som det i de allra flesta fall definieras. Allt tal om ledarskap i vår kultur har blivit underordnat en hierarkisk struktur där status, prestige, inflytande och belöning växer med en ”högre” position i hierarkin. Vad som i det fallet gäller inom näringslivet, kulturlivet och det politiska livet är numera även en självklarhet inom kyrkan. Belöningen (läs: lönen) stiger med position och kompetens. Detsamma gäller här i etablerade kyrkliga institutioner som i fristående församlingar med karismatisk självförståelse. 

Kraften i Jesu tal i Matteusevangeliet om att det inte är möjligt att ”tjäna Gud och pengar”, är en av få bibliska texter som bör läsas absolut bokstavligt. Att betala någon för att vara kenotisk – självutgivande – är en direkt självmotsägelse. Det ligger i sakens natur. Vilket inte är detsamma som att kyrkan inte ska ta ansvar för dem man kallar till tjänst, men när sekulära kriterier och modeller helt tillåts dominera rekrytering, urvalsprocesser, lönesamtal och arbetstider för präster och pastorer bleknar det kenotiska mönstret intill obefintlighet. 

Att vara präst är en överlåtelse åt ett sätt att vara. Inte ett arbeta att utföra.