Ett sakramentalt skeende

 
I klosterregeln sammanfattas gästfrihetens hemlighet i två uttryck som spänner mot varandra. Det ena är filoxenia, som står för kärlek till främlingen, det andra är xeniteia, främlingskap. Det är förhållandet mellan dessa två som gör gästfriheten till ett sakramentalt skeende: när Kristus tas emot i varje gäst kan det aldrig bli fråga om att ”släppa in världen” i klostret.
Munklivet representerar en form av avskildhet från världen som är nödvändig för varje kristen. Avskildhetens grund är att den kristne genom den heliga Treenighetens gästfrihet har fått ”en plats i himlen”. På samma gång finns ingen väg till denna plats vid sidan om livet i den verkliga världen. Det är genom att leva i vördnad för den värld där vi överallt ser Skaparens fingeravtryck och i varje människa igenkänner Kristus, som munken förverkligar sin kallelse.
I avvägningen mellan öppenhet och vaksamhet möjliggörs en gästfrihet befriad från nyfikenhet, romantik och bristande diskretion. Den är denna avvägning som sammanfattas i Jesu bön för sina lärjungar: “Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.” Här öppnar sig dessutom en väg där gästfriheten blir det ”redskap” som övervinner det onda. Som filosofen Philip Hallie har uttryckt det: The opposite of cruelty is not simply freedom från cruelty, but hospitality.