Epi to auto
I två kapitel där det ena har rubriken ”Den som frambär tacksägelse” och det andra explicit handlar om ”Biskopen”, gör Nicholas Afanasiev en grundlig genomgång av hur en gemensam ordning för de unga församlingarnas ledning växer fram under de första århundradena. Vägledande är den princip som formuleras tidigt: Nihil innovetur nisi quod traditum est: all utveckling ska vara i överensstämmelse med traditionen, det vill säga det kyrkan redan känner till. Likväl sker med tiden ett skifte som avviker från denna grundprincip.
Men när biskopens och presbyteriets roll i generationen efter apostlarna får en tydligare gestalt rör det sig inte om innovationer; förlagan finns redan i de nytestamentliga texterna där begreppen episkopos och presbyteros används flitigt. Och det som tvingar fram en större tydlighet när det kommer till frågorna om ledarskap är att det sliter i församlingarna. Kyrkan behöver ledare som skyddar enheten mer än sina egna intressen.
I Nya testamentet är rollfördelningen mellan biskop och presbyterer flytande. Även om de två begreppen används omväxlande om samma personer, finns redan här antydningar om att någon framträder som presbyteriets talesman, ett slags föreståndare bland de äldste. Någon måste med nödvändighet vara celebrant i den eukaristiska församlingen, eller som Afansiev uttrycker det med en tidig formulering: ’frambära tacksägelse’. I generationen efter apostlarna börjar beteckningen biskop att alltmer konsekvent användas om denne, allra tydligast i den brevsamling som härrör från Ignatios av Antiochia (d 107).
Vad Ignatios formulerar är inte utslag av teologisk spekulation utan ett svar på ett alltmer trängande behov i de unga växande församlingarna. Resande förkunnare som besökte församlingarna skapade tidvis oro. ”Jag har fått veta att några kom till er på genomresa och förde med sig dålig lära”, skriver Ignatios i sitt brev till församlingen i Efesos. Andra splittrande fenomen var privata sammankomster, ibland under inflytande från judisk praxis där somliga menade att eukaristin skulle firas på sabbaten och inte på den första dagen i veckan. Här finns en viktig del av bakgrunden när Ignatios med eftertryck skriver som han gör: ”Håll er till biskopen så att Gud håller sig till er.” Och samtidigt skulle den utveckling som Ignatios förespråkar inte varit möjlig om det inte redan hade funnits en ordning i församlingarna där en i presbyteriet ledde det eukaristiska firandet. Afansiev skriver:
Det episkopala uppdraget hade därmed sin grund i den eukaristiska gudstjänsten, där en och samma person från början innehade en ledande plats.
Men fortfarande gäller förhållandet att biskopen är en självklar del av det ’heliga prästerskap’ som församlingen som helhet utgör. ”Han stod inte utanför eller över dessa”, skriver Afanasiev, och menar att den tydligare biskopsrollen snarast kom att befästa det allmänna prästadömet i församlingarna. Förändringen inträdde däremot efter Ignatios, när presbyteriet kom att inta rollen av ett särskilt prästerskap, ordinerat enligt gammaltestamentligt mönster.
Exakt här har vi själva kärnan i den process som följde. Hur paradoxalt det än kan låta, är det inte biskopens tjänst utan presbyteriets som blir det stora problemet i den kyrkliga hierarkin.
Den på sikt verkligt allvarliga följden av att ”Guds folk berövades den prästerliga tjänst som varje medlem ordinerades till vid inträdet i kyrkan”, som Afansiev uttrycker det, var att det inte längre var eukaristin som definierade församlingen utan de gränser som drogs upp av biskopen. Nicholas Afanasiev beskriver, ytterst tänkvärt, den utveckling som följer:
Den eukaristiska principen för enhet i den lokala församlingen ersattes nu av den episkopala. … Medan enheten omkring såväl altaret som biskopen var självklar för Ignatios, kom kyrkan på sikt att slå vakt om enheten omkring biskopen men överge enheten omkring altaret.
Afanasiev visar hur det rör sig om ett långsamt, knappt märkbart skifte. Det som från början beskrevs med uttrycket epi to auto – ”Alla tillsammans enade omkring samma sak” – utgår inte längre från den eukaristiska gemenskapen. Det utgår nu från biskopens makt.