Enhet bortom bokstaven

Delaktigheten är alltså avgörande – men delaktighet i vilken kyrka?

Om den döptes trohet mot kyrkan framför allt är en trohet mot den eukaristiska samlingen omkring Herrens bord, blir den frågan tämligen odramatisk. Det är ju eukaristin som konstituerar kyrkan, vilket är själva essensen i Afanasievs ecklesiologi. Och då borde det inte ens vara ett problem, som professorn i kyrkohistoria Samuel Rubenson har uttryckt det, att vara både lutheran och katolik. Han ställde frågan i en föreläsning i Johannesakademin: ”Varför förmår vi inte se delaktighet i en annan kyrka som en migration, som en fristad, tillfälligt eller permanent? Varför förmår vi inte acceptera dubbla kyrkliga medborgarskap?” Vad han förespråkar är inte en trolös ‘gyrovagermentalitet’ där vi går från det ena till det andra, men rikedomen i att – som ett enhetens tecken – dela den eukaristiska gemenskapen med trossyskon i mer än en församling på den plats där man bor.

Vad som gör Nicolas Afanasievs vision av kyrkan så intressant är hur han betonar det ’allmänna prästadömet’ på ett sätt som många traditionellt frikyrkliga kan känna igen sig i, samtidigt som han ser biskopsämbetet som omistligt. Det är en ontologi där dopet som unik konsekrerande handling gör oss till ’präster’, på samma gång som biskopen är en ”ontologisk nödvändighet” i kyrkan. Och bägge dessa sidor hör samman med att kyrkan är en ’karismatisk organism’ – inte en institution – vars organisation är underordnad en gemenskap där alla är bärare av Anden. 

En teolog och prästmunk som utlägger detta förhållande på liknande sätt är Lev Gillet, alias ”en munk från östkyrkan”. I den lilla skriften Var min präst framhåller han att kyrkan bara har en präst, Jesus Kristus. Genom dopet är vi alla delaktiga i denna prästtjänst, fortsätter han. Några får en kallelse från Gud, igenkänd och bekräftad av gemenskapen, att synliggöra, eller som Gillet uttrycker det, ”manifestera” Jesu Kristi prästtjänst i kyrkan. Men i andlig mening är dessa inte präster i högre grad än de övriga. 

Det som håller samman den gemenskap kyrkan utgör i världen, är inte att vi är överens i alla avseenden, inte ens att vi tillhör samma kyrkliga organisation – men att vi delar samma bröd. Som munkfadern Matta al-Miskin uttrycker det om Jesu bön för vår enhet:

Kristus ber inte om enhet efter bokstaven utan om enhet i anden, inte om enhet i tanke och åsikter utan om kärlekens enhet. Bönen stannar därför inte vid enhet i vår förståelse av Kristus utan i vår enhet i honom.