Altarets ängel

När kyrkor började byggas fick de en arkitektonisk utformning som fick kyrkorummet att framstå som en ikon av hela kosmos. Skeppet är en bild av jorden och altarrummet en bild av himlen. Maximos Bekännaren skriver på 600-talet:

Hela kosmos, skapat av Gud, är i en mening en kyrka icke skapad av människohänder. Detta avbildas insiktsfullt när kyrkor byggs av människohänder. 

I altarrummets mitt står själva altaret. Att träda in dit är som att träda in i himlen där änglarna oavbrutet gör tjänst. I Den andliga ängen citeras följande ord av abba Leontius: 

När jag en söndag gick till kyrkan för att ta emot kommunion, såg jag när jag kom in en ängel som stod på höger sida av altaret. Och jag hörde en röst säga: ”Sedan detta altare blev konsekrerat har det varit min uppgift att förbli här.”

Prästmunken Gregorios återger berättelsen som ett exempel på hur Herren sänder sina änglar för att vaka över varje altare där eukaristin firas. ”Altaret utgör gränsen mellan himmel och jord”, skriver han. Det är en Guds boning och “en verkstad för den helige Andes gåvor”. 

I Första Mosebokens andra kapitel berättas hur ”En flod rinner upp i Eden och vattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar.” För Gregorios blir det en bild av den källa som bryter fram från altaret. Den fördelar sig i andliga strömmar som vattnar själarna och lyfter dem upp till himlen (”Upplyft era hjärtan!”). Vid källan planteras träd som oavbrutet bär fullmogen frukt till oförgängligt liv. 

Det är till denna livets källa kyrkan inbjuder oss att skynda i Den gudomliga liturgin eller Den heliga mässan. Det bröd vi tar emot från altaret, Kristi kropp, räcks oss av Jesu egen hand. ”Han är både präst, altare och offer”, säger Nikolas Kabasilas på 1300-talet i sin liturgikommentar.