Övergången
Något av det viktigaste Jesus säger ger han uttryck för när han i Johannesevangeliet, inför sitt lidande, upprepar orden Jag går till Fadern. Denna eviga rörelse bortom tiden, i vilken Sonen ger sig själv som gåva till Fadern, blir genom himmelsfärden en händelse i historien.
Bönen, i synnerhet den bön som kyrkan kallar ”bönernas bön” – det eukaristiska firandet – drar in oss i denna rörelse. I mässan tar Kristus med oss till Fadern. När vi hör orden: ”Upplyft era hjärtan! ” är det Jesus som säger: ”Kom hit upp” (Upp 4:1) Det vill säga, kom hit upp där ni hör hemma. Ert liv är ju genom dopet ”fördolt med Kristus hos Gud” (Kol 3:5)
Varje gång vi firar mässa möter vi en stråle ljus från framtiden. Genom att vi tar emot Kristus som tillhör framtiden på Faderns högra sida, blir den historiska händelsen – bröd och vin i en enkel måltid – en försmak av den ur dödens grepp befriade skapelsen. Vi går till Fadern när mässan firas. Inte i betydelsen att mässan tar oss med in i något övernaturligt, en andlig, okroppslig verklighet. Delaktigheten i den rörelse i vilken Sonen går till Fadern, innebär en övergång från en värld till en annan – inte från en materiell värld till en andlig värld, men från en värld präglad av dödens krafter till en värld som döden inte rår på.
Denna övergång åskådliggörs i den ortodoxa liturgin i vad som kallas lilla och stora intåget genom ikonostasen. (I lilla intåget bärs evangeliet ut till folket; i stora intåget bärs de heliga gåvorna ut.) Vid dessa ”övergångar” sker en rörelse i gudstjänsten som drar de församlade från en värld till en annan. Medan vi ännu lever i en värld där vi är på väg mot vår död, tar liturgin oss till en ”plats” där tiden är återlöst och döden ligger bakom oss. Inte genom att trivialisera eller ignorera döden, men genom att passera rakt igenom den. Påsken utgör denna passage. I dopet, vår påsk, passerar vi rakt igenom vår död, vi övergår från en värld till en annan. När vi vid mässans slut sänds ut i en lidande värld är det för att, om än vacklande och flyktigt, låta våra liv formas av en värld som hör framtiden till. Den försonade mänsklighetens och naturens värld, en värld där Guds härlighet strålar mot oss i allt och alla, och där vi inte längre är upptagna av att behärska och äga världen.
