En sann herde

 
En klar sommardag passerar pilgrimen en kyrka invid landsvägen just som det ringer till gudstjänst. Medan han skyndar sig ropar några som sitter i gräset utanför: ”Han inte så bråttom, du får nog av att stå och hänga när gudstjänsten börjar. Här tar mässan alltid lång tid därför att vår präst är sjuklig och så att säga lite senfärdig.”
Att gudstjänsten varade länge visade sig stämma. Prästen, som var ung, blek och mager, firade liturgin långsamt, men andäktigt och under stark känsla. Vid måltiden efter gudstjänsten tog pilgrimen upp frågan med prästen:
– Ni förrättar mässan under stor andakt och mycket länge, far lille!
– Ja, svarade han, även om det inte behagar mina församlingsbor och de knorrar däröver, så kan jag inte annat, ty jag älskar att först tänka mig in i varje bönens ord och erfara den salighet det ger och först därefter uttala det högt…
Mässans ord, inser pilgrimen, är givna åt oss inte bara för att ”läsa”, utan för att bönen skall vakna inom oss.
– Jag tackade i anden Gud för att han visat mig en så sann herde för sin kyrka.