”En profet för vår tid”
Vem var egentligen Philip Sherrard (1922–1995), denne engelske poet och teolog, som kom att leva en stor del av sitt liv i Grekland, och av sin vän, metropoliten Kallistos Ware, beskrivs som “en profet för vår tid, vars bevingade ord är riktade mer till vårt tjugoförsta århundrade än till det tjugonde århundrade i vilket han levde”.
För Philip Sherrard, som växt upp i England och fått sin utbildning i Cambridge, var det mötet med den grekiska poesin som öppnade hans ögon för den ortodoxa kristna traditionen. I synnerhet gällde det en poet, George Sefereis – tilldelad nobelpriset i litteratur 1963 – vars litteratur han första gången blev uppmärksammad på i en bokhandel i Aten. Sherrard berättar om det intryck detta gjorde på honom:
När jag började läsa dessa dikter blev jag med ens medveten om att här var en röst, en resonans, ett gensvar på livet – kalla det vad du vill – som ägde en kvalitet som jag aldrig tidigare hade mött. Det utmanade hela den grund jag stod på och uppfordrade mig att gå in genom en dörr som jag inte ens visste hade existerat. Det var ytterligt fascinerande, som om jag stod på randen till något fullständigt oväntat, en uppenbarelse, något jag inte kunnat drömma om. Och på samma gång var det välbekant, som om jag hade känt det, men i ett annat, förlorat, förlist och mörklagt liv, som jag nu inbjöds att upptäcka.
Vad Sherrard mötte hos Sefereis, liksom hos andra moderna grekiska diktare som han kom att översätta till engelska, var en verklighetsförståelse som vände upp och ner på det sätt att se på världen som präglat den europeiska kulturen efter renässansen. Det handlade om hur tiden är infogad i evigheten, det synliga delaktigt i det osynliga. Om detta kom han att skriva i sitt första större verk, The Marble Threshing Floor, som utkom 1956. Det han först mötte hos samtida grekiska poeter kom snart att vidgas och fördjupas i mötet med den ortodoxa kristna traditionen. Betecknande nog var det en poet som även här öppnade dörren och drog in honom i den ortodoxa kyrkan: Symeon den Nye Teologen (959–1022).
Sherrard upptogs genom dop i den grekisk-ortodoxa kyrkan 1956, och kom nu att alltmer gripas av denna traditions mest sublima röster, de som talar om skapelsen som en brinnande buske, flammande av elden från Guds oskapade energier, men utan att förtäras. I synnerhet kom Sherrard att uppskatta Maximos Bekännaren och dennes teologi om det skapades logoi, den inre princip som får allt skapat att bli sig själv genom att dras in i enheten med Gud.
Det som med tiden alltmer grep Sherrard var den sida av delaktigheten som inte i första hand är vertikal – tidens inträngande i evigheten, det synligas i det osynliga – utan horisontell: den organiska och livgivande enheten mellan alla mänskliga varelser och hela den övriga naturen. För Philipp Sherrard tillhör de varandra på ett så intimt sätt att man till och med kan tala om att ”den ene är den andre”. Han återkom ofta till några ord av poeten Seferis – som han kom att lära känna personligen – i ett av deras samtal:
Jag vet att jag aldrig någonsin under hela mitt liv kommer att kunna sätta ord på det jag vill ge uttryck för: naturens enhet med den enkla mänskliga kroppen.
Philip Sherrard kom att ägna den senare delen av sitt liv och sitt författarskap åt konsekvenserna av den vision som på ett tvåfaldigt sätt, genom den grekiska poesin och den ortodoxa traditionen, börjat öppna sig för honom på 1940-talet. De två sista årtiondena av sitt liv tillbringade han nästan uteslutande på Katounia, den egendom han förvärvat tillsammans med sin grekiskfödda hustru i sitt andra äktenskap, på den grekiska ön Euboea. Tillvaron här innebar för honom ”en väg tillbaka till vårt ursprung”, som han uttryckte det; ”ett återvändande till vår första enkelhet … en plats av förunderlig klarhet”. Men som Kallistos Ware skriver: ”Även om Katounia gav Philip avskildhet och stillhet fanns det inget eskapistiskt över hans tillvaro där. Tvärtom blev han under sina sista år alltmer oroad över den ekologiska kris som hotade mänskligheten.
Det är om detta han skriver med profetisk insikt i de två böcker som vi läser i denna blogg under fastetiden, The Rape of Man and Nature och Human Image: World Image. Böcker om vilka Kallistos Ware säger:
De tillhör de få böcker som jag läser inte bara en gång, men många. Och om jag gör det – om hans verk har förändrat mitt liv så som de förändrat andras liv – är det framför allt för att han själv levde det han lärde.
