En ömsesidig perichoresis

Det finns en gudomlig såväl som en mänsklig form av extas.

Så beskriver Philip Sherrard den ”två-vägs-affär” som utgör själva kärnan i Kristusmysteriet: föreningen av mänskligt och gudomligt i en och samma person, Jesus från Nasaret. Innebörden av grekiskans ekstasis är att ”gå ut ur”. Inkarnationen innebär att såväl människa som Gud går ut ur sig själva för att förenas med den andre. Men inte bara så att de två naturerna binds samman för att existera sida vid sida. Då skulle det inte handla om en verklig förening. 

Föreningen av de två i Kristus är sådan att de därefter är oskiljaktiga. Det innebär att det mänskliga, inklusive kroppen, är oupplösligt förenat med Guds eviga natur. Det är inte bara det gudomliga som genomtränger det mänskliga; det mänskliga genomtränger på motsvarande sätt det gudomliga. Sherrard skriver:

I Kristus är det gudomliga mänskligt och det mänskliga gudomligt.

För Sherrard är denna förening så fullständig att ”den ene tillhör den andre”. Men aldrig så att det sker en sammansmältning, en mix, av de två. Den djupa intimiteten till trots förblir vars och ens identitet orörd. Inkarnationens ömsesidighet – Guds mänskliggörande och människans gudomliggörande – beskrivs bäst, menar Sherrard, med det grekiska ordet perichoresis. Det uttrycker hur det oskapade och det skapade, på samma gång och på samma sätt, genomtränger varandra. 

Och dessutom: det är genom sin förening med varandra som de två, Gud och människa, förverkligar en potentialitet som finns i den egna naturen. Sherrards djärva teologiska tanke, helt i linje med de grekiska fäderna, är alltså att så som människan når sin fulla potential först genom gudomliggörelsen, fulländas det gudomliga genom “mänskliggörandet”. Därför menar flera kyrkofäder att inkarnationen var en del av Guds eviga plan oberoende av människans fall, även om fallet givetvis på ett avgörande sätt kom att påverka hur det eviga Ordet blev människa vid en given tidpunkt i historien. Philip Sherrard skriver:

Att Gud transcenderar sin egen transcendens i en utåtgående rörelse där han blir immanent i sin egen skapelse, kan från en sida sett tyckas innebära en begränsning av det gudomliga. Men från en annan sida sett rör det sig om en akt utan vilken det gudomliga skulle förbli ofullständigt. 

Vad som tar form genom denna ömsesidiga perichoresis är inget mindre än ”ett nytt sätt att vara”: i Kristus handlar Gud på mänskligt vis och människan på gudomligt vis. 

Detta nya sätt att vara är varje människas kallelse.