Kyrka utan gränser
Guds och människans ömsesidiga delaktighet i varandras liv, det kyrkofäderna beskriver som en dans – perichoreses – där den ene blir sig själv genom att gå upp i den andre, satte mäster Eckhart ord på när han sa att det öga genom vilket vi ser Gud är det öga genom vilket Gud ser oss.
En liknande tanke möter vi i ortodox ikonteologi: när vi ”skriver ikoner” eller mediterar inför en ikon, betraktar vi Gud genom det skapade, på samma gång som vi förnimmer hur Gud ser på oss genom det skapade. Nicolaus Cusanus ger uttryck för denna erfarenhet i sin teologi om bön: i bön och kontemplation erfar människan hur Guds ömma blick vilar på alla skapade varelser. När vi i ljuset från den blicken ger oss själva till Gud, blir vi oss själva. Som Cusanus uttrycker det i en berömd sentens: ”Var din och jag kommer att vara din.” (Sis tu tuus et ego ero tuus).
Guds och människans omfamning intill förening, är för Tomás Halík ett mysterium som innebär att vi inte får begränsa Gud till den ”religiösa” eller ”fromma” dimensionen av tillvaron. Precis som skapelsen är en pågående process, creatio continua, och historien en del av denna, är Bibeln en bok som inte bara innehåller historien om dess egen tillkomst, utan i en mening också historien om dess pågående tolkning, dess liv i kyrkan och i världen. ”Det är bara så Bibeln blir Guds levande ord för oss”, skriver Halík.
När Tomás Halík tecknar visionen av vad han kallar ”en kyrka utan gränser” utgår han från en definition av kyrkan som inte är sociologisk eller ideologisk, utan teologisk. Kyrkan som sakrament, ett vittne om hela mänsklighetens enhet. Halík utmanar den kyrka han själv tillhör att våga röra sig mot den djärva ekumeniska öppenhet som för honom representeras av påve Franciskus. Som han uttrycker det: ”Katolicismen måste återvinna sin katolicitet.” De påträngande frågorna i The Afternoon of Christianity handlar om hur en ofta håglös och splittrad kyrka kan bli ett ljus för folken:
Hur kan vi motstå frestelsen att göra kyrkan till ett getto, en befäst bunker, ett mausoleum över gårdagens vissheter eller en inhägnad trädgård för konsumenter av sövande droger? Kan kristendomen, misskrediterad av fundamentalister och avskriven av den liberala vänstern, inspirera till formandet av en politisk kultur som förmår omvandla en kaotisk polyfoni till ett moraliskt klimat präglat av ömsesidig respekt, dialog och gemensamma värden?
