En ”kontemplativ strategi” i Babylon

 
Hur lever man i spänningen mellan anpassning och motstånd? Livet i en minoritetssituation kräver både omdöme och mod. Det gäller att inte sälja sin själ, och samtidigt inte bli så onyanserad i sitt motstånd att man blir sin egen sekt, irrelevant och marginaliserad. Hur långt kan man sträcka sig i lojalitet till det samhällssystem man lever under, innan man börjar beblanda sig med dess gudar?
Historien om Daniel och hans tre vänner, som vi just nu tar del av i vårt lektionarium, utgör en tankeväckande fallstudie. Deras motstånd innebar inte att de totalvägrade när de kallades att tjänstgöra vid hovet. Men det fanns gränser som var otänkbara att överskrida. Det är en delikat uppgift att navigera i en social miljö där den egna trosidentiteten utmanas. När Daniel väljer vatten och vegetariskt framför den meny som bjuds de unga män som ska genomgå hovets träningsprogram, är det ett uttryck för att han inte vill kompromissa med sin judiska identitet genom att anpassa sig till Babylons extravaganser.
Men en uppenbart trotsig motståndshandling utesluter inte en ansvarstagande attityd i imperiet, dess affärer och angelägenheter. För både Daniel och hans vänner ställs det hela på sin spets när de med uppenbar risk för sina liv väljer civilt motstånd framför anpassning. Lydnad mot det kungliga dekretet var nu oförenlig med deras tro.