En kontemplativ strategi
Hur ser en ”kontemplativ strategi” se ut medan vi framlever våra liv i ”Babylon”?
Frågan väcks när vi nu har kommit en bit in i Danielsboken i våra dagliga läsningar i den hebreiska Bibeln. Här möter vi en grupp unga judiska män som söker leva i spänningen mellan anpassning och motstånd.
Det kan handla om att be för staden. ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den.” (Je 29:7) Det kan röra sig om att konfrontera olika slag av maktutövare med obekväma sanningar: “Konung, följ mitt råd: utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.” (Dan 4:24) Men den kanske viktigaste subversiva praktiken är att hålla minnet levande – minnet av platsen är förbunden med vår identitet:
Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje. (Ps 137:5–6)
Babylon är specialiserat på att få sina invånare att glömma. Varje imperium vet att mättnad leder till minnesförlust. Ett samband som uppmärksammas i Femte Moseboken: När du flyttar in i ”stora och vackra städer”, får ”välfyllda hus … vingårdar och olivlundar … och du då äter dig mätt, skall du akta dig för att glömma Herren, han som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret”. (5 Mos 6:10-12) Anpassningen börjar när minnet av de identitetsbärande händelserna bleknar. Det är ingen tillfällighet att kyrkans mest verksamma motståndshandling är åminnelsens måltid. I mässan, den eukaristiska måltiden, befästs trons folk i minnet av den mest omstörtande händelse som inträffat i historien: Kristi död och uppståndelse!
Spänningen mellan anpassning och motstånd blir ännu tydligare för de judar som blir kvar i exilen när det persiska riket med sin större tolerans mot religiösa minoriteter så småningom tar över efter den babyloniska eran. Judar som Ester och Nehemja får betydande förtroenden vid det persiska hovet i den nya stormaktens centralort Susa. Likt Daniel deltar även de i det offentliga livet men utan att sälja sin identitet. De påverkar imperiets politik genom att finna ett förhållningssätt till den inte enkla men nödvändiga spänningen mellan anpassning och motstånd. Och de kan göra det därför att de bevarar ett kontemplativt hjärta, en visshet om att deras liv är i Herrens hand, den Gud som ytterst har makten. Därför äger de en frid och en frihet som varken Babylon eller Persien kan erbjuda. ”Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” (Joh 14:27)
