En frälsningsfråga

 
När vi kommer fram till uttrycket av samma väsen som Fadern har alla de ord som hittills använts varit bibliska. Denna formulering innebär något nytt. Det är en översättning av grekiskans homoousios to patri. Det tog tid innan man kunde enas om att använda det eftersom många av biskoparna vid konciliet i Nicaea 325 var tveksamma till att införa en icke-biblisk term i trosbekännelsen.
Skälet till att man ändå gjorde det var att det blev nödvändigt att förtydliga innebörden av orden född av Fadern. Genom den så kallade arianska striden – som är en viktig historisk bakgrund till Nicenum– hade oklarhet uppstått på denna punkt. En tolkning som gick ut på att Jesus var en skapad varelse hade fått fäste bland allt fler. Den fråga som hotade att splittra kristenheten var alltså om det fanns en tid när Fadern existerade men inte Sonen.
För biskopen i Alexandria där arianismen hade uppstått, Athanasios, var detta ingen abstrakt akademisk fråga. Allt handlade om frälsningen, menade han. Är människans belägenhet sådan att någon som är av en helt annan art måste gripa in och rädda henne? Eller kan människan frälsa sig själv? Som författaren Lars Gyllensten uttrycker det i en essä i boken Grottan i öknen: ”Arianerna ville förbättra det som var – Athanasios sökte en förändring från roten.”