En enda för den ende

 
Det digitala samhällets mest kännbara frukt är den splittrade koncentrationen. I det ljuset får den tidiga monastiska traditionen, inte minst visdomsorden från öknen, en slående relevans. Hela det monastiska projektet är en kamp mot den fragmentisering som berövar människan hjärtats frid och blickens uppmärksamhet.
Monastisk – av grekiskans monachos som gett oss ordet munk – är besläktat med ordet monos, vars betydelse är en eller odelad.
När en abba i öknen tillfrågades hur en munk bör vara, svarade han: ”Enligt min mening en enda för den ende.” Ordet syftar till människans högsta kallelse: att älska och ära Gud. Men i vidare mening handlar tänkespråket om nödvändigheten av att ge sin odelade uppmärksamhet åt den människa man har framför sig. Hon är just då den ende som man bör vara en enda inför. Som Louis Massignon (Synaxarium 31 okt) uttryckte det:
”Askes är inte en solitär lyx ämnad att förbereda sig själv för Gud, utan djupast tänkbara akt av barmhärtighet: helandet av brustna hjärtan genom den egna sårbarheten och brustenheten.”