En diabolisk eftergift
Om Gud inte är närvarande i ett sandkorn, då är han inte heller närvarande i himlen.
Med analogier som dessa är Philip Sherrard intensivt upptagen av att göra upp med den dualism mellan Gud och världen som har hemsökt så mycket av teologin genom historien. En förkunnelse som ensidigt betonar Guds transcendens lämnar oss med intrycket att Gud är en rival som tävlar med oss om utrymme i våra liv och i världen. Men han har heller inget till övers för en monism som utplånar skillnaderna mellan Gud och världen. Något som kan bli följden av en överdriven betoning av Guds immanens.
När Sherrard säger att skapelsen inte bara är en uppenbarelse om Gud, den uppenbarar Gud själv, är det alltså inte fråga om panteism. Klargörande beskriver han hur panteismen förringar både Gud, människan och naturen, och hur den alltid tenderar att leda till avgudadyrkan. I stället talar han om panentheism, ett begrepp som brukar användas för att uttrycka Guds immanens i världen, hur Gud är närvarande i skapelsen utan att vara identisk med den. Eller som Sherrard också uttrycker det när han med en annan vändning säger att Gud inte bara är närvarande i skapelsen; skapelsen är närvarande i Gud så som det ofödda barnet är närvarande i modern.
I förhållandet mellan Skapare och skapelse finns alltså ingen dikotomi eller dualism, däremot dualitet. Vad är skillnaden? Dualism syftar till motsatser som inte låter sig förenas, en maktkamp mellan skilda världar. Dualitet innebär en förening som övervinner åtskillnad men utan att det leder till sammanblandning.
Vad frågan här gäller är hur man kan tala om en Gud som är skild från allt (transcendens) och på samma gång närvarande i allt (immanens). Eller som profeten Jeremia uttrycker det: ”Gud på nära håll och Gud långt borta.” (Jer 23:23). Hur de två perspektiven förutsätter varandra, även om de i förstone kan låta oförenliga. Utan transcendens (Gud långt borta) finns ingen immanens (Gud på nära håll); utan immanens ingen transcendens. Och det är varken fråga om två verkligheter – eller om att multiplicera verkligheten till två.
Varför är detta så viktigt? Det är när länken mellan transcendens och immanens bryts som vi förlorar blicken och känslan för tillvarons helighet. Följden av denna eklips blir vad Philip Sherrard kallar en ”ontologisk perversion”. Det band som förenar gudomligt och mänskligt, oskapat och skapat, blir upplöst med följden att Gud och världen glider isär.
Sherrard påminner i detta sammanhang om hur de grekiska orden för symbol (symballo) och djävul (diaballo) har samma rot. Medan symbolen förenar och håller samman osynligt och synligt, himmelskt och jordiskt (i denna mening är eukaristins bröd och vin symboler), är det djävulska en akt som slungar isär och söndrar det som i grunden hör ihop. En nattvardsteologi som förklarar att brödet och vinet vittnar om Gud, men inte är Gud kan låta logisk men innebär i själva verket en ”ontologisk perversion”. I klartext: en diabolisk eftergift.
