Namnets sakrament

Hur ska man beskriva vad Jesusbönen egentligen är? Elisabeth Behr-Sigel (1907–2005), en av 1900-talets mest färgstarka ortodoxa teologer, upplevde själv denna böns bevarande och helande kraft under andra världskrigets svåra år. Så kunde hon vittna om vad Jesusbönen på djupet är – och vad den inte är:

Inte tron på den magiska kraften i en formulering, men uppmärksamheten inför Guds närvaro vars heliga Namn är ett sakrament; inte flykten in i ett mekaniskt upprepande, men en andlig konstart som bereder hjärtat att ta emot förbarmande, frid och ljus; inte ett frånsägande av förnuft och ansvar, men ett levande och personligt möte med den Gud som blev människa i Jesus.

Jesusbönens lärare brukar framhålla att denna bön inte är bättre eller högre än andra böner. ”Den som känner dragning till Jesu namns väg bör vara försiktig med att förringa andra former av bön”, skriver Lev Gillet. För några kan det vara en bön man använder för en tid, för andra ett komplement till andra former av bön, medan det för somliga blir den väg man framför allt känner sig kallad att gå i bönens landskap. 

Hur vet vi om det är denna väg vi ska gå? Vi känner igen det på den dragning som den helige Ande skapar, menar munken från östkyrkan. En andlig övning som däremot är grundad på ett ”rent infall kommer ömkligen att falla samman”, som han uttrycker det. Men om vår längtan väcks, om bönen drar oss in i Guds närvaro, då kommer vår åkallan av Namnet att bära den frukt som bara Anden ger.