“Du strålande klädnad”

Nu börjar det bli tydligt hur två stora teman i den kristna tron, inkarnationen och transfigurationen, infogas i en triad tillsammans med ett tredje: gudomliggörelsen. Det som på grekiska kallas theosis (eng: deification) och är ett av östkyrkans viktigaste teologiska begrepp, däremot i stort sett helt frånvarande i västlig teologisk tradition. En central vers i Nya testamentet – som vi redan tidigare refererat till – när den tidiga kyrkans lärare använder detta ord är Andra Petrusbrevet 1:4, som definierar theosis i termer av att ”bli delaktig av gudomlig natur”: 

Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur.

Vad är det denna bibelvers ger uttryck för? Det rör sig här om den process där vi ”blir förenade med Kristus genom att uppstå som han”, för att använda Paulus formulering i Romarbrevet (6:5). Intressant att notera är hur Philip Sherrard i det här sammanhanget omväxlande talar om gudomliggörelse och uppståndelse (deification och resurrection). Han uppfattar dem närmast som utbytbara. Uppståndelsen innebär en förvandling, precis som Paulus uttrycker det i summeringen av sin uppståndelseteologi: ”Vi skall alla förvandlas” (1 Kor 15:51). Men återigen, perspektivet är inte enbart eskatologiskt. Det väntar en förvandling vid de dödas uppståndelse och Kristi ankomst – men denna förvandling har redan tagit sin början hos den som genom dopet i vatten och ande har dött och uppstått med Kristus. 

Vad som på grekiska kallas theosis är frälsningens dynamiska förlopp, realiserad i en människas liv genom den helige Ande. Först i det ljuset blir imperativet ”Låt er uppfyllas av Anden” (Ef 5:19) insatt i sitt rätta sammanhang. Andens storverk är inkarnationen! (Med ängelns ord till Maria vid bebådelsen: ”Helig Ande skall komma över dig.”) Därför är Anden oumbärlig i kyrkans och den kristnes liv. Pingsten syftar till att Kristus blir förkroppsligad i sin kyrka och i var och en av de troende. Detta är den transfiguration – förvandling – som gör människan delaktig av gudomlig natur genom att Anden drar in henne i den periochoresis där Fadern omfamnar Sonen och Sonen Fadern. En omfamning som även vill innesluta människan, något som får Jesus att gång på gång framhålla att han vill att vi ska vara ”där han är” (Joh 14:3), det vill säga hos Fadern. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig” (Joh 14:9–11).

Och vad är frukten av denna ’omfamning’? Eftersom vi i protestantisk tradition – knappast heller i romersk-katolsk – inte har någon relation till theosis som teologiskt begrepp, missförstås det ofta. Gudomliggörelse för lätt tanken till ett förandligat tillstånd. Men det är bara ena sidan av saken. Philip Sherrard beskriver delaktigheten av gudomlig natur med följande ord: 

Det är en materialisering av det gudomliga som på samma gång innebär ett förandligande av det materiella, av allt det som är skapat, kropp och själ. Människan lyfts mot Gud i en uppåtstigande rörelse som är samtidig med Guds nedstigande till människan – det sammanfall av transfiguration och inkarnation som fullbordar gudomliggörelsen (theosis/deification). 

När kyrkofäderna använder begreppet theosis i relation till inkarnationen – till exempel i den berömda satsen hos Athanasios av Alexandria: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud”– är de helt på det klara med vad de menar: Delaktigheten av gudomlig natur fulländar den mänskliga naturen enligt den definition av mänsklighet som den andre Adam gett oss. Men aldrig någonsin är undervisningen om detta mänskliggörande ’projekt’ ett moraliskt utkast. Pingsten är hemligheten. Den helige Ande ensam effektuerar förvandlingen, men inte utan människans medverkan. Vi måste av eget val bege oss till berget Tabor där transfigurationen väntar! Där vi ser Kristus sådan han är, och blir honom lika sådan han är. ”Sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.”) En pendang till Andra Petrusbrevet 1:4 är därför Flipperbrevet 2:12: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” 

För Philip Sherrard är Symeon den Nye Teologen det mest lysande vittnet i den kristna traditionen på en person som inte bara genomlevt denna erfarenhet av transfiguration, men också satt ord på den i prosa och poesi. Som i denna komposition: 

Jag tackar dig, gudomliga Vara, 
för att du blivit till en enda ande med mig
– utan sammanblandning eller förändring – 
och för att du för mig blivit allt i allt:
outsäglig näring, given för intet,
ett flöde från min själs läppar,
strömmande ur mitt hjärtas källa.
Du strålande klädnad som täcker mig 
och skyddar mig och förintar demonerna, 
du renhet som tvår mig från varje orenhet 
genom de ständigt flödande tårar
som din närvaro ger åt dem du besöker.