Eukaristin: det yppersta konstverket

Visionen av människan som konstnär innebär att hennes uppgift är att inför sig själv avtäcka vem hon verkligen är. Liksom att medverka till att hon når sin fulländning, vilket inte är något annat än att hon blir helt och fullt mänsklig. I den andre Adam ges oss definitionen; i honom sammanfaller avbild och urbild utan att det skaver. ”Sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen”, skriver Johannes och antyder därmed hur avbildens likhet med urbilden blir verklighet ”när kärleken nått sin fullhet i oss” (1 Joh 4:17). 

Här uppfångar vi ett eko av en central tanke i grekisk patristisk teologi: Gud gjorde människan utan hennes medverkan, men han kan inte frälsa oss utan vår samverkan. Likaså ett eko av hur människan når sin fullhet när hon sträcker sig mot att bli den hon är i Gud. En vision som i Nya testamentet inte minst glöder hos Paulus: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig” (Fil 3:13).

Vad innebär denna specifika syn på konstens syfte? Philip Sherrard skriver:

Ju mer människan fungerar som konstnär, och ju mer konstnären i henne präglar hennes agerande, desto mer mänsklig blir hon.

I det ljuset blir det, menar Sherrard, ännu tydligare varför läran om inkarnationen är avgörande för en kristen förståelse av människan. Inkarnationen utgår nämligen från att det finns en länk som förenar allt skapat med sin eviga urbild (arketyp), och på samma gång utgör inkarnationen ett skydd för den länken. Sett ur ett kristet perspektiv är alltså föreningen av gudomligt och mänskligt i Jesus Kristus modellen för all konst. Och Philip Sherrard tillägger:

Framför allt är det modellen för det konstverk som är så centralt för den kristna traditionen, Eukaristin – avbilden av inkarnationen och av människans uppdrag som medlare, eftersom det är i och genom Eukaristin som de kosmiska följderna av Kristi försoning firas och förverkligas.

Vem är alltså människan i förhållande till kosmos? Hon är – i och genom Kristus –medlare mellan Gud och den skapade världen. Som skapelsens präst är hon kallad att inte bara behandla världen med respekt, men med konstnärens kreativitet så att dess många delar fogas samman till en helhet och överskrider sina gränser genom att föras in i Gud, i en livgivande och dynamisk relation till Skaparen. 

I denna vision framstår världen som liturgisk och människan som oundgänglig för skapelsen, eftersom hon är prästen i den kosmiska liturgin. Med liturgisk avses här att världen är i rörelse på väg mot ett slutligt mål, något som åskådliggörs oöverträffat i de bysantinska och orientaliska liturgierna. Världen är varken statisk eller utlämnad åt ett evigt kretslopp. Allt existerar för ett bestämt syfte och är i den meningen ”heligt” och icke utbytbart. Det axiom som många nutida ekologer företräder, att människan behöver naturen men att naturen inte behöver människan, har ingen plats i denna liturgiska vision av världen.