Det skadade ögat
Hur ska man beskriva det som i kristen tradition kallas ”Fallet”?
Det behöver förstås, menar Philip Sherrard, mot bakgrund av människans kluvenhet. ”Det finns en Kain och en Abel i henne”, säger han. Och Kain i människan – det ytliga egot – äger förmågan att förneka och därmed metaforiskt döda hennes djupaste jag, Abel i människan.
Glappet i människan mellan hennes innersta jag och det ytliga och empiriska jag som hon ofta förväxlar med sitt verkliga jag, leder till den förskjutning i sättet att vara som vi beskriver i termer av ”Fallet”. Och när människan är trolös mot sitt djupaste jag slits revor upp i hennes mänsklighet.
Vad är då detta ”djupaste jag”, det allra innersta i människan? Om människan i sin natur äger en potential till gudomliggörelse – något som är absolut centralt i den förståelse av människan som Philip Sherrard och hela den östliga kristna traditionen representerar – då måste det finns något i henne som har förmågan att urskilja det gudomliga och genomträngas av det. Det måste finnas en enhetens punkt mellan människans ande och Guds Ande, ”ett organ i gränslandet” som Sherrard kallar det. Något som är på samma gång skapat och oskapat, och som därmed kan utgöra en länk mellan båda. Philip Sherrard skriver:
Ett sådant organ måste vara ’skapat’ i meningen att det är beroende av Gud utan att vara Gud. Men det kan på samma gång sägas vara ’oskapat’ i betydelsen att det inte är något helt annat än Gud eller åtskilt från Gud. Det rör sig om ett slags affinitet, ett släktskap, mellan de två. Annars hade ingen verklig gemenskap eller enhet mellan dem varit möjlig, och den erfarenhet som aposteln Paulus och oräkneliga kristna mystiker vittnar om skulle då varit oäkta.
Den tidiga kyrkans teologer var överens om att detta organ – den ’fakultet’ i människan som äger förmågan att kommunicera med det gudomliga – är den ande som den helige Ande inandades i människan vid hennes skapelse. Kyrkofäderna kallar detta organ för ”själens öga” eller människans ”andliga intellekt”. Det konstituerar Guds avbild i människan, det allra innersta i hennes hjärta. Det är med själens öga – den kontemplativa blicken – som människan ser alltings innersta väsen.
Detta ’organ’ skiljer sig från förnuftet, det opererar inte genom dissekering och analys. Det förvärvar inte sin kunskap genom en logisk eller rationell diskurs. Det är detta organ som gör människan klarseende i ordets verkliga mening. Hon ser nu hur det innersta i allt skapat, det genom vilket det äger sin existens, är Gud. Inte så att allting är Gud, men de gudomliga energierna, Guds levande närvaro, genomtränger hela skapelsen.
Fallet skadar själens öga i människan; synden är en ’blindhet’ som berövar oss förmågan att se klart. Och när vi inte längre ser och förnimmer hur Gud ”finns i allt” för att tala med Paulus (Ef 4:6), börjar vi leva som om skapelsen var till för vår aptit – inte för vår kontemplation.
