”Det helt annorlunda kom in i min själ”

Det är nu, så här långt kommen, som författaren varsamt berättar om några av sitt livs avgörande mystika erfarenheter, de har skett i det stilla eller varit förberedda genom lång tids längtan och väntan. Gemensamt för dem har varit en upplevelse av samhörighet med allt, och de har ökat kärleken till livet, liksom lusten att bevara den.

Tre gånger i mitt liv, när jag varit ensam i naturen utan ändamål och ärende, har jag upplevt en förbehållslös glädjerik skapelse i fulländad skönhet, i Enhet med allt. Ej åtskillnad. Jag insåg att Varat Är ett, att vi endast skenbart är åtskilda från den stora Gemenskapen. Då är det inte bråttom, det som skall göras tycks redan gjort.

Varje sådan upplevelse har bekräftat orden i bönen ”hela jorden är full av hans härlighet”. Bakom sin yttre klädnad äger allt skapat en andlig skönhet. Människorna, djuren och naturen är genomlysta av Guds närvaro. Men för det mesta ser vi det inte, vår blick är grumlad. Och samtidigt som han känner denna härlighet är Martin Lönnebo medveten om ”att en sommaräng är ett nödrop för allas kamp för livet”. Och han tillägger: ”Den som lyckas få lovsången och klagovisorna att samklinga måste vara en Tonkonstnär av en ordning som vi inte ens kan tänka oss.”

En av dessa upplevelser skedde i öknen, när författaren vandrade med några vänner i Abba Antonios fotspår från trehundratalet. Men spåren hade sopats bort av vinden och de gick vilse. ”Så kom det sig att vi låg där i stenöknen en natt: stjärnorna tindrade, som om de inte visste att vattnet var slut, och att vi kanske inte hade någon framtid.”

Under stjärnorna, inväntande gryningen, gör han två upplevelser, ”starka som vore de uppenbarelser”. Den första var att i hjärtats innersta kammare bor Relationen och till den hör Meningen, uppgiften, kallelsen. 

Jag såg ansikten, och det var särskilt för två ansiktens skull, och intetdera var mitt, som jag beslöt mig för att göra allt för att ta mig tillbaka.

Människan är Relation och Mening, hon är inte så ytlig som vi ibland fruktar och dödssynderna är bara ”ynkliga illusionister”, de har inte tillträde till hjärtats innersta kammare. Men, som han uttrycker det, “den som har sig själv som projekt är ännu obekant med sig själv”.

Denna första erfarenhet som han gjorde i öknen har han berättat om tidigare, den andra delger han nu, i boken Van Goghs rum, för första gången:

Jag avsökte den natten stjärnhimlen för att ana de närmaste galaxerna till vår egen vintergata. Jag gjorde det så som jag söker nära vänner, jag behövde sällskap, men utan framgång. Det var det icke-mänskliga som segrade, det helt annorlunda kom in i min själ. Tomheten, den gränslösa, Mörkret, Mått där människan inte räknas, Tid där min klocka gärna får stanna, ty min tid räknas inte. Och i allt detta en rysning inför det icke-mänskliga, och i detta Stor Frid. Genom Ensamheten anade jag den gränslösa Gemensamheten.