Det finns inget att tillägga

Vid sidan om firandet av eukaristin och den meditativa läsningen av Skriften, behöver även kontemplation i form av ett liv i bön förstås i ett eskatologiskt ljus. Rowan Williams visar hur dessa tre områden tillsammans bildar en eskatologisk väv som gör det kristna livet till ett tecken som visar hän mot ”slutet” – det slut som inte innebär ödeläggelse utan upprättelse. Och som gör att eskatologin inte handlar om framtiden som sådan

Återigen är påskens händelser den avgörande replipunkten. När Kristus överskred dödens gräns överskred han också gränsen till framtiden. Att leva ”i Kristus” är inte bara att gestalta vem han är och vad han gjort, utan också vem han kommer att vara i framtiden. Jesus Kristus är till sin natur framtid. I mötet med Kristus gryr den kommande världen i den nuvarande.

När de betydande andliga författarna i såväl öst som väst utforskar innebörden av kontemplation, är de överens om att ett kontemplativt liv alltid är en förlängning av påskens skeende. Genom ett liv i bön inristas kors och uppståndelse i den troende. Vid sidan om detta grundmönster finns ingen andlig utveckling, ingen kristen kontemplation, ingen väg framåt. Förlust och mörker, en restlös kenosis, kantrar vägen till den plats Gud berett åt oss, där vårt liv – redan nu – är inneslutet med Kristus hos Gud. 

Så blir den kontemplative, som med kropp och själ öppnar sig mot Gud, en ”plats” där världens försonas med Gud. Få har uttryckt detta så pregnant och självklart som den ryske staretsen Serafim av Sarov: Sök hjärtats frid och tusenden kommer att bli frälsta. Men här är det inte en fråga om att se bönen som ett instrument, att betrakta kontemplation som ett medel till världens frälsning. Som Rowan Williams uttrycker det: ”Varje sådan antydan får det att skorra i det teologiska örat.” Genom firandet av eukaristin, den meditativa läsningen av Bibeln och ett liv i receptiv bön har vi redan nu ”en plats i himlen”, snarare än att dessa skulle vara ett medel för att nå ett annat och avlägset mål.

Rowan Williams är ytterligt uppmärksam på hur lätt vi har för att instrumentalisera kristna praktiker som bön och gudstjänst. ”Vi gör detta för andras skull, för våra gästers skull, för världens skull.” Han skriver:

Dessa handlingar är inget vi gör för att uppnå något bortom vad de är i sig själva. De är, rätt förstått, ‘karismatiska händelser’, som leder oss in i det möte, den kommunion, som är Guds eget förvandlande liv. Vi kan här säga, med ett uttryck vi tidigare använde, att det finns inget att tillägga.

Förmår vi ha den blicken på den gudstjänst vi firar, på vår dagliga bibelläsning, på det liv i bön vi eftersträvar i all vår otillräcklighet? Det har i sig ett oändligt värde – oavsett om någon vet om det, om det är till ”nytta” för någon, om någon ansluter sig till oss – eftersom det gör vårt liv och vår gemenskap till en eskatologisk ”plats”, en plats som föregriper den kommande världen och försonar den nuvarande.

Det är i detta eskatologiska ljus kloster och kommuniteter genom kyrkans historia har förstått sin kallelse.