Det andliga kändisskapets lockelse

 
I en tid när många ville kalla sig andliga vägledare och samla lärjungar omkring sig skriver Nilos av Ankara i Filokalia om det andliga kändisskapet lockelse. Han ser omkring sig hur oerfarna själar eftersträvar ställningen som andliga vägledare, utan att inse hur riskabelt det är. ”De njuter av offentligheten, påhejade av sina beundrare, som om de ägnade sig åt scenkonst”, skriver Nilos och fortsätter:
Erfarenheter visar att uppgiften att vägleda andra bör anförtros åt den som nått en inre jämvikt och inte har personliga fördelar i åtanke. Ingen bör inbilla sig att en andlig vägledare bekvämt kan luta sig tillbaka, för inget är mer krävande än att bära ansvar för andras själar.
Med anspelning på berättelsen om hur en av profeten Elisas lärjungar tappade yxlbladet i vattnet när han höll på att fälla en trädstam och utbrast: ”Vilken olycka! Och jag som hade lånat yxan!”, skriver Nilos:
Samma sak råkar de utför som försöker vägleda genom det man felaktigt hört andra säga. De blir avslöjade med att motsäga sig själva eftersom deras undervisning är lånad.