En god inriktning
För Filokalias författare är livet en skola vars mål är att vinna den inre jämvikt som gör att människan förblir trogen sin natur. Det naturliga motsvaras av dygden. Som det står i Antoniosbiografin: ”Om vi bara förblir sådana som vi kom till, är vi i dygden.” Lidelserna däremot gör att ”själen viker av och vänder sig bort från sin natur”, skriver biografins författare, Athanasios. Han påpekar hur askesen ”hade skapat en god inriktning” hos Antonios. Askesens roll är med andra ord att bevara harmonin mellan kropp och själ så att människans naturliga riktning, hennes egentliga jag, inte förrycks
Mot slutet av sin text i Filokalia talar Nilos på nytt om att respektera gränserna för sina naturliga behov. Kropp och materia är inte onda i sig, men det onda – som är av andlig natur – använder sig av kroppen för att slita sönder människans jag. Nilos ser hur det bland annat sker när många börjar hänge sig åt – för att ta några av de exempel han nämner – att införskaffa dyra årgångsviner, exklusiva kläder och kärl av silver och guld. ”Vad ska man säga om sådant prål, när man till och med gör sina nattkärl av silver!” utbrister han upprört och fortsätter:
Allt sådant är mot naturen, ty Skaparen har förelagt samma livsvillkor för oss som för djuren. Gud sade: ”Jag ger alla fröbärande örter till föda åt er och de vilda djuren.” (1 Mos 1:29–3, Septuaginta). Vi har alltså fått samma diet som djuren. Men om vi använder vår kreativitet till extravaganser, bör vi då inte med rätta betraktas som mer oförståndiga än de? Djuren håller sig inom de gränser naturen satt upp, utan att gå utöver något av det Gud bestämt. Men vi, som begåvats med förstånd, har helt övergett Guds ursprungliga ordning. Kräver djuren att få lyxmat? … Nöjer de sig inte med den enkelhet som gällde från början genom att äta markens örter och dricka vatten ur källorna, tillfreds med vad som bjuds?
I den monastiska litteraturen bidrar måttfullhet och enkelhet till att bevara ”en god inriktning”, medan ytterligheterna förrycker jaget. ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”, säger en av öknens eremiter. Och en annan fyller i: ”Jag väljer hellre en lätt askes som varar länge, än en som är mödosam i början och snabbt tar slut.” I överdrifternas spår mister människan sin inre jämvikt och resning, hon blir kluven i sitt jag eftersom hon börjar leva mot naturen.
Målet för den inriktning som Filokalias författare vill stärka i våra liv är theosis eller gudomliggörelsen, den process som återställer människans ursprungliga jag så att vi alltmer mognar i den kärlek som ser ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12).
