Den svåraste av böner

 
I nästa kapitel går Bobrinskoy nu vidare och kommenterar ”förlåtelsens mysterium”. Framför allt så som det framträder i Herrens bön – ”den svåraste av alla böner”, som han kallar den.
Vi ber den ofta alltför lättvindigt, säger han, men det är inte en bön som man kan ”recitera”. Han påminner om hur denna bön i den eukaristiska liturgin sjungs av församlingen efter epiklsen, bönen om Anden: ”När den helige Ande, eldens Ande, har stigit ned över gåvorna av bröd och vin, och över de församlade för att förvandla alla som är närvarande till Kristi blod och kropp, endast då beds och sjungs Herrens bön i hela dess fullhet och kraft. Det är då vi också kan göra en av de svåraste av böner till vår egen: ’Förlåt oss våra synder’.”
Det finns en skillnad i hur denna bön är formulerad hos de två evangelister som återger den. Hos Matteus läser vi: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt 6:12) Lukas däremot ger oss följande formulering för vår bön: ”Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.” (Luk 11:4)
Finns det en skillnad, frågar sig Bobrinskoy, mellan orden ”ty också vi förlåter” hos Lukas, och ”liksom vi har förlåtit” hos Matteus? I det senare fallet kan det ju låta som att Guds förlåtelse förutsätter att vi först har förlåtit.
Nej, svarar han, det finns ingen egentlig skillnad mellan de två, för det grundläggande problemet kvarstår: om vi förväntar att Gud ska förlåta oss för att vi har förlåtit, hoppas vi förgäves. Vi är oförmögna att i egen kraft förlåta. Boris Bobrinskoy fortsätter:
Det finns två sidor av saken: Guds förlåtelse är alltid först och ovillkorlig. Men genom den helige Ande får vi samverka med Gud och bära den frukt som hans förlåtelse ger. När vi avvisar våra bröder och systrar, avvisar vi Guds förlåtelse. Förlåtelsen är universell och gäller alla, men den påtvingas oss inte. Att vi kan säga nej till Gud är en del av mysteriet med Guds kärlek.