Bot mot överandlighet
Jesusbönen har sin upprinnelse i monastiska miljöer där olika idéer utforskas om hur man kan leva i ständig bön. Inte minst Paulus ord i Första Thessalonikerbrevet 5:17 – ”Be ständigt” – kommenteras flitigt av såväl kyrkofäder som monastiska fäder under de första århundradena. Vad menade aposteln egentligen? Det är också detta bibelord som får den ryske pilgrimen på 1800-talet att inleda sitt sökande efter någon som kan vägleda honom. Med tiden möter han en starets som introducerar honom för Jesusbönen.
En alltför bokstavlig tolkningen av bibelordet om att be ständigt leder redan i klosterrörelsens gryning till att grupper av munkar börjar betrakta arbetet som ett problem. Man vill ägna all tid åt explicit bön. I berättelser från apophteghmatan, tänkespråken för öknen, får dylik överandlighet ofta en krass behandling. Som i följande historia från den alfabetiska samlingen:
En broder besökte Abba Silvanos på berget Sinai. När han såg hur bröderna arbetade, sade han till abban: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig. Maria har valt det som är bäst. Abban sade till sin lärjunge: ”Zacharias, ge brodern en bok, och sätt honom i en cell utan något annat.” När så tionde timmen kom tittade han mot dörren, om de skulle kalla på honom till att äta. Men när ingen kallade på honom reste han sig och gick till abban och sade till honom: ”Har inte bröderna ätit i dag, abba?” ”Jo”, svarade abban. ”Varför har ni då inte sagt till mig?” frågade han. ”Eftersom du är en andlig människa och inte behöver sådan föda”, svarade abban. Vi är köttsliga och behöver äta, och därför arbetar vi. Men du har valt det bästa och har läst hela dagen, och därför behöver du inte köttslig föda.” När brodern hörde detta, gjorde han metanoia och sade: ”Förlåt mig, abba.” Abban sa till honom: ”Maria behöver verkligen Marta, för det är för Martas skull som Maria blir prisad.”
I den vägledning som erfarna munkfäder förmedlar är den oavlåtliga bönen inte i första hand en aktivitet, utan ett tillstånd. Genom en väl avvägd växling mellan bön och arbete, kunde bönen bli en dimension som var oavbrutet närvarande. En rytm finslipades i de tidiga klostren som förebyggde såväl slaveri som svärmeri. Bönen gjorde munken till en bättre arbetare, arbetet till en bättre bedjare. Att “be ständigt” handlar minst av allt om de många orden. Heliga män och kvinnor talar dessutom tyst om sitt personliga böneliv. Man vet att inget är mer skadligt för det inre livet än att det exponeras.
