Den som bär fram och blir framburen
Vid den del av den ortodoxa liturgin som kallas ”intåget med de heliga gåvorna”, och motsvarar frambärandet av bröd och vin i den västliga mässan, ber prästen en längre bön som i den nya svenska översättningen av Chrysostomosliturgin avslutas med följande ord:
Ty du är den som bär fram och blir framburen, och du är den som tar emot och delas ut, Kristus, vår Gud. Till dig höjer vi vårt lov, och till din Fader, som är utan begynnelse, och till din helige, gode och livgivande Ande, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.
Kristus är inte bara den egentlige celebranten i varje liturgi, den ende prästen; han är också Lammet som offras. Denna antinomi, där det ena påståendet och dess motsats är lika sanna, utmanar förnuftet att sträcka sig bortom sig själv. Vi står här inför ett stort mysterium, en vägspärr för tanken, inför vilket vi bara har två val: att förkasta det med hänvisning till att det är irrationellt, eller att ta emot det i tro genom att ge efter för Guds kärlek. Det eukaristiska offret är en epifani av denna kärlek. ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son.”
Om Kristus ”bär fram och blir framburen” finns alla skäl i världen att vörda altaret. ”Vörda detta heliga bord”, skriver Johannes Chrysostomos på 300-talet. ”Vörda det offer som ligger därpå, Kristus slaktad inför våra ögon.”
När vi lyssnar till kyrkans tidiga lärare är det inte underligt om vi blir konfunderade, rentav provocerade. Vad som var självklart för dem, har blivit främmande för oss. De uppfattade eukaristin som det sakramentala förverkligandet av Kristi offer. Man firade inte minnet, man firade själva skeendet. På altaret sker offerakten varje gång mässan firas. Kristus är närvarande och frambär sig själv som ett offer.
I de stora liturgiska traditionerna är denna förståelse av nattvarden ingen avart, den representerar ”huvudspåret” och återkommer i alla stora kommenterar till liturgin. Så skriver till exempel munkfadern Gregorios, igumen i Koutloumousioklostret på Athos, i en nutida kommentar byggd på kyrkofädernas undervisning: ”Eukaristin är inte en bild eller gestaltning av offret, det är själva offret.” Och han fortsätter:
Offret på Golgata och det eukaristiska offret är ett och detsamma … vi frambär inte ett offer i dag och ett annat i morgon, men det är alltid samma offer. Det offer som frambars då är det offer vi frambär nu, det offer som aldrig upphör att frambäras. Kristus som en gång för alla framburit sig som ett offer är den för alltid slaktade, som helgar dem som deltar.
För Athosmunken Gregorios blir Kristus allt för var och en av oss. Han är prästen som frambär offret, och han är Lammet som offras. Han är den som ger oss liv, och han är livet. Han räcker oss bröd och vin – det bröd och vin som är hans kropp och blod. ”Detta faktum är den grund på vilken liturgins mysterium vilar”, konstaterar han.
