Den platslöse

I det fjärde kapitlet av Första Moseboken, dit vi i dag kommit i vårt lektionarium, möter vi orden om Kain: ”Rotlös och rastlös skall du vara på jorden” (4:12.) Där och då börjar mänsklighetens existentiella och andliga drama. Kain är sinnebilden för den platslösa människan.

I fortsättningen är Bibeln berättelsen om hur Gud, steg för steg, söker människan för att återge henne en plats. Men inte i en annan, ”andlig” värld. Länken mellan skapelse och inkarnation insisterar på att den kristna trons mål är upprättelsen och återställandet av skapelsen som en god plats. 

Att Bibelns texter och kyrkans tradition har så mycket att säga om platsen och dess betydelse har sin bakgrund i två bärande teologiska motiv: tron på Gud som skapare och på inkarnationen, Guds människoblivande, som avgörande för vår frälsning. I skapelseberättelsen är platsen – Edens trädgård – grundläggande för människans identitet och existens.

Utan en plats får livet inga rötter, avskuren från sina rötter blir människan en flanör i sitt jagande efter mening. ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet, som är utmärkande för vår tids kris”, skriver Walter Brueggemann. Och tillägger: ”Det finns ingen mening utan rötter.”