Den heliga kyrkans röst

Vad jag sökte där, och fann, var andakt, stillhet den inre samling som gör en lyhörd för Guds tilltal. Av allt kyrkan har givit mig är den erfarenheten, den möjligheten, det som jag skattar högst.

Med de orden beskrev Gunnel Vallquist sina tidigaste minnen av att ha fått följa med sin farmor till aftongudstjänsten i den medeltidskyrka på Mössebergs sluttning där hennes farfar var kyrkoherde. Senare i livet såg hon denna erfarenhet i ljuset av de perioder i livet när hon skulle söka sig till benediktinska gudstjänster som aldrig tycktes hennes för långa. I ett samtal i S:t Peters kyrka i Stockholm igår kväll (se här) uppehöll vi oss vid arvet efter Gunnel Vallquist, inte minst den livshållning som formades av hennes kärlek till gudstjänsten: ”Tonen från evigheten och klangen från seklernas tillbedjan.”

Från 1946 och fem år framåt bodde Gunnel Vallquist i ett klosterpensionat i Paris på gångavstånd från det benediktinkloster där hon i stort sett dagligen under denna femårsperiod kom att fira både mässan och vespern. “Genom denna dagliga praxis och tillhörande studium av liturgins historia och kyrkoårets utformning kom den latinska liturgin att så att säga tränga in i ryggmärgen på mig”, skriver hon. Det skulle bli avgörande för hela hennes fortsatta vandring. 

Det fanns tider då liturgin var nära nog det enda uttryck för den institutionella kyrkans liv som inte var mig direkt motbjudande. Tack vare den föll det mig aldrig in att lämna kyrkan i vrede eller uppgivenhet; innanför allt jag uppfattade som dumhet, inskränkthet och dövhet för evangelium talade liturgin, i ord och musik till mig med den Heliga Kyrkans röst, den autentiska, som förmådde reducera det maktfullkomliga pratet till ett övergående rassel.