Den gyllene vägen

 
Det har sagts att Benedictus klosterregel från 500-talet kom att bli ett av de viktigaste dokumenten för den europeiska civilisationens framväxt. Inte minst i väst är den en förlaga till alla senare regler av liknande slag, och ända sedan kommunitetslivet började spira på Bjärka-Säby 1996 har vi tagit spjärn mot den.
Dess hemlighet ligger i dess discretio. Klosterfadern har omdömets gåva. Han känner människans svaghet och anpassar sig till den – utan att förlora målet ur sikte. Regeln visar på, som benediktinmunken Ingmar Svanteson uttrycker det, ”den gyllene vägen mellan den överdrivna strängheten och den slappa eftergivenheten”. Därför lyckas Benedictus göra den ursprungliga radikaliteten levbar i längden – även när den första entusiasmen svalnat.