Den gudsövergivne Guden

Jesu rop med de inledande orden ur psalm 22 bekräftar att han är den lidande tjänaren som i hela sin varelse känner råheten hos den fullständigt övergivne. Kraften i detta rop från någon som berövats allt ger inget utrymme för en triumfalistisk korsteologi. När orden i denna psalm läggs i Jesu mun handlar det om verkligt lidande, verklig övergivenhet och verklig död. 

Här djupnar en förståelse av korset som en uppenbarelse av den “gudsövergivne Guden”, för att använda Jürgen Moltmanns uttryck. Han skriver: “Gud och lidandet är inte längre motsägelser, som i teism och ateism, men Gud är i lidandet och lidandet är i Gud själv, eftersom Gud är kärlek.”

Vers 19 i psalmen talar om hur den nödställde förlorar sina kläder. Detta uppfylldes bokstavligt under korset. Johannesevangeliet citerar uttryckligen denna vers: ”Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder och kastade lott om min klädnad.” (Joh 19:24) Johannes skiljer mellan två handlingar: soldaterna gjorde först fyra delar av Jesu kläder och delade upp dem mellan sig. Därefter heter det: ”De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” (Joh 9:23f)

”Notisen om den sömlösa livklädnaden är mer än en detalj”, påpekar Joseph Ratzinger. Här finns en anspelning på Jesu översteprästerliga värdighet, den som kommit till uttryck i hans förbön kvällen innan. Enligt tradition skulle översteprästens livklädnad vara vävd i ett enda stycke. Han som nu dör på korset är inte bara Israels kung, han är också den sanne översteprästen som i just denna stund av djupaste förnedring fullgör sin översteprästerliga tjänst att försona människorna med Gud.