Den gränsöverskridande bilden

Man behöver inte gå många decennier tillbaka för att se vilken betydelserevolution begreppet ”ikon” genomgått. I ett uppslagsverk från mitten av 1980-talet definierades ikon som ”en kultbild i den grekisk-ortodoxa kyrkan”. Sedan dess har begreppet både utvidgats och delvis sekulariserats. Med it-epoken blev ikoner plötsligt en benämning för de små symbolerna på bildskärmen. Och inom populärkulturen började man, på figurativt vis, tala om kulturella och mediala ikoner.

Men det har även skett en ikonernas revolution i dess ursprungliga betydelse. ”Om man ibland kan bli något missmodig när det gäller den officiella ekumenikens framsteg kan man trösta sig med att titta på ikonkonstens utbredning under 1900-talet”, skriver Torsten Kälvemark i ett avsnitt där han berör bruket av ikoner i vår tid. I dag kan man se ikoner på framträdande platser i kyrkor och kapell av de mest skilda traditioner också i vårt land. Ikonen överskrider gränser som tidigare kunde betraktas som oöverstigliga. 

Och även om det inte sker omedelbart, är det också allt fler som anar den heliga bildens djupare dimension: ikonen, inte som ett porträtt eller en illustration, utan som en manifestation av det innersta i den kristna tron. Ikonen som konkretiserad teologi. ”Det är också därför som ikonmålarens konstnärliga frihet är begränsad. Den inskränker sig till den personliga skickligheten och begåvningen i utförandet men egentligen inte till komposition och urval.”

Mot slutet av kapitlet om ikoner ger Torsten Kälvemark några reflexioner kring påskens ikon, den mest berömda av alla i ortodox tradition. Det är den ikon som också kallas ”dödsrikets plåga”, och gestaltar den teologiskt viktigaste händelsen under påsken: Kristi nedstigande i dödsriket, hans krossande av dess portar, hans förtrampande av döden, hans upprättelse av den fallna och till döden dömda människan. På ikonen räcker Kristus ut handen till Adam och reser därmed upp människosläktets urfader som den förste av de avsomnade. När denna ikon under påsknattens allra sista minuter i den ortodoxa liturgin burits runt kyrkan i en högtidlig procession placeras den på en pulpet i församlingens mitt. Och om och om igen sjunger kören den hymn som i ord transponerar ikonens budskap:

Kristus är uppstånden från de döda
Med döden förtrampade han döden
Och åt den som är i gravarna gav han liv.