Den andliga blicken
”Den som vill lära känna människan måste först lära känna himlen”, låter Martin Lönnebo en av sina karaktärer säga i romanen Det odelade hjärtat.
I Johannesevangeliet talar Jesus flera gånger om den och det som ”kommer från himlen”. Han säger: ”Den som kommer från himlen vittnar om vad han har hört och sett” (3:31). Och senare: ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv” (6:33).
Vid båda dessa tillfällen talar Jesus om sig själv. Och om honom som kom från himlen sägs vidare i Johannesevangeliet att han kände människorna. ”Han kände dem alla … Han visste av sig själv vad som fanns i människan” (2:24-25). Endast himlen genomskådar jorden.
När Anden på pingstdagen kommer ”från himlen” (Apg 2:2) förstår människan sin egen hemlighet i ett nytt ljus. Det är himlen som givit människan hennes natur. När hon därför vänder blicken mot ”det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida” (kol 3:1), är det inte av likgiltighet eller förakt för den här världen. Hon förvärvar nu det seende, den kontemplativa blick, som låter henne lära känna den skapade världen sådan den verkligen är.
Anden som kommer från himlen ger oss en vision av skapelsen som gåva, så att vi ser Guds godhet och skönhet i det skapade – och på samma gång en blick som ser det nya som ska komma, det som ännu inte är. När Augustinus talar om hur Anden “utforskar djupen hos Gud” men också djupen i det skapades natur, skriver han: ”Genom Anden ser vi att allt som på något sätt är är gott – det är ju av honom som inte är på det ena eller andra sättet, utan är den som är.”
De naturliga ögon vi har – vad teologerna kallar ”naturlig teologi” – är enligt Augustinus otillräckliga för att vi ska kunna se världen sådan den är. Det krävs en kontemplativ blick, det seende som är Andens specifika gåva. Utan denna blick förblir det dolt för oss vad det vill säga att vara människa – att människan, och världen, är mer än vad vi ännu förstår och ser. Inte att människan ska bli något annat eller något mer. Men att hon är mer.
Härav följer en ambivalens, ett slags dubbelseende, som är något av det mest karaktäristiska i en kristen spiritualitet. Å ena sidan, bejakandet av det immanenta, av just den här världen. Å andra sidan, det transcendentas absoluta nödvändighet eftersom den här världen ännu väntar på det fullbordande som sker först genom dess transfiguration, den förvandling som Anden låter oss ana och en dag ska förverkliga. Teologen Andreas Nordlander konstaterar att inför världen sådan den faktiskt är, med naturkatastrofer, pandemier och krig, rekommenderar den kristna tron inte resignation utan längtan och hopp – och “en specifik typ av seende”. Han skriver: ”Skapelsens djupare sanningar uppenbarar sig först för den andliga blicken, för det seende som ytterst ges av Anden.” Eller för att tala med Martin Lönnebo: Vi kan inte lära känna det jordiska om vi inte först lär känna det himmelska.
Därför är pingsten oumbärlig för människan. Målet med det kristna livet är att låta sig uppfyllas av Anden (Ef 5:18).
