De två polerna

 
I mötet med bröderna och systrarna i Monastero di Bose tänker jag ofta på Gunnel Vallquists korta kommentar när vi satte oss i bussen och lämnade Bose efter vårt besök i detta kloster i april 2005: ”Djupt traditionellt, djärvt nyskapande.”
Med sedvanlig pregnans satte hon ord på en dialektik som är utmärkande för ett liv i evangeliets efterföljd: det djupt rotade, det reservationslöst öppna. Eller som hon också kunde uttrycka det: att vara genomglödgad av övertygelse och på samma gång en förbehållslös sökare.
Ett förhållningssätt Gunnel Vallquist beskriver som ”en konstant spänning mellan vad man skulle kunna kalla konservatism och radikalism”. Denna spänning grundar sig ytterst på de poler som är två för kristendomen konstitutiva element: å ena sidan troheten mot Kristi ord, å andra sidan vissheten om Kristi återkomst. Hon skriver:
Det eskatologiska perspektivet framåt i tiden tvingar den kristna kyrkan till ständig förnyelse, garanterar hennes eviga ungdom, förbjuder henne att ta sin tillflykt till det skenbart tryggaste sättet att bevara sitt arv: det sterila besittandet, pundet som grävs ner i jorden. Och perspektivet bakåt i tiden, till utgångspunkten som är Kristus och hans förkunnelse, hindrar henne att låta sig ryckas med av efemära strömningar, att ackordera med det absoluta.