Där Anden är, där är kyrkan
Absolut grundläggande i Nicholas Afansiev vision av kyrkan är varje kristens prästerliga identitet genom dopet. Det är för Afanasiev inte bara en vacker tanke, utan får långtgående följder för synen på förhållandet mellan lekmän och vigda ämbetsbärare och på kyrkan som Kristi kropp. Hela Guds folk – inte bara biskopar, präster och diakoner – celebrerar eukaristin. Alla är, upprepar Afanasiev med emfas, ”koncelebranter” som det heter på liturgiskt språk.
Afanasiev grundar sin kyrkosyn i en djärv vision av den helige Andes närvaro genom sina gåvor i kyrkan. Det är en ecklesiologi som är utpräglat “pneumatologisk”. Enklare uttryckt: Där Anden är, där är kyrkan. Eftersom kyrkan utgörs av den eukaristiska gemenskapen är det den helige Andes närvaro och gåvor som skiljer kyrkan från alla andra institutioner. Michael Plekon, själv ortodox präst, skriver i förordet till den engelska utgåvan av The Church of the Holy Spirit som utkom 2007: ”Hans vision är rotad i brödet och kalken på det heliga altaret och en andefylld församling samlad omkring det.” Afanasiev menar att det ligger i sakens natur att ”kyrkan inte kan ha några icke-karismatiska medlemmar, på samma sätt som hon inte heller kan ha några medlemmar som inte tjänstgör [i liturgin].”
Afanasiev ägnar de första kapitlen i sin bok åt att grundligt gå igenom lekmännens prästerliga identitet. ”I Nya testamentet tillhör prästtjänsten hela församlingen”, framhåller han, och därför var ”den tidiga kristenheten en lekmannarörelse”. Och vidare:
För den apostoliska kyrkan var uppdelningen mellan präster och lekmän, sådan vi gör den i dag, okänd.
Det är alltså en ortodox teolog som skriver detta – inte en frikyrkopredikant! Självfallet menar inte Afanasiev att det inte behövs ett biskops- och prästämbete men hans poäng är att dessa ämbeten, liksom andra uppdrag i kyrkan, har sin grund i Andens gåva och kallelse, inte i ”konsekrationen”, det vill säga i uppfattningen att det finns särskilt konsekrerande (helgande) handlingar utöver dopet som därmed skulle ge en särställning inför Gud. En sådan syn på ämbetet riskerar att göra prästerna till en särskild ”kast” i kyrkan. Som om några vore mer vigda åt Gud än andra. Nicholas Afanasiev går så långt att han skriver:
Det svärd som åtskilde de två – präster och lekmän – var läran om konsekrationen.
En uppdelning tenderade att ske i församlingarna med olyckliga konsekvenser. ”Med tiden kom skolastisk teologi inte bara att minimera undervisningen om ett allmänt prästerskap utan också misstänkliggöra det”, menar Afanasiev.
