“Där all subjektivism är bannlyst”
Det finns en sång, skriver Gunnel Vallquist i en betraktelse över kyrkans klassiska lovsång, gregorianiken, som är “själens samtal öga mot öga med Gud, i jubel, i ångest, i förkrosselse, i förtröstan, i lovsång – men alltid på ett plan där det psykologiska möter det översinnliga, och där all subjektivism är bannlyst”.
Den musik däremot som torgför de religiösa känslorna, vrider och vänder på dem och ställer ut dem till publikens beskådande, bidrar till den andliga sångens förfall. Den hör inte hemma i gudstjänsten. Genom sitt oskyddade språk vägrar Psaltaren släppa in det religiösa pekoralet. Dess sånger bevarar blicken ren i en gemenskap där bönen formas av profetians Ande.
Men kan en sång verkligen förändra verkligheten? Det är ju ”bara” poesi. Språkets möjlighet att åstadkomma förändring ska inte underskattas. Det är därför enväldiga makthavare alltid velat ta kontroll över språket, såväl i medierna som bland dem som har ordet som verktyg, författarna och poeterna. Och det är just språket som varit profeternas ”vapen” i kampen för förändring och mot förnedring. ”Herrens ord kom till mig”, säger profeterna. Men inga envälden, vare sig politiska eller religiösa, uppskattar det fria ordet.
