Försoning

Nr 1 | årgång 29 | 2022

Öppning

Är det möjligt för alla att nå försoning i sina liv?

Frågan ställs av teologen och prästen Ulrica Fritzon i en nyutkommen bok, Försoningens väg, skriven tillsammans med diakonen Ebba Älverbrandt och recenserad i detta nummer. Om svaret är ja, vilket författarna menar, är det inte detsamma som att vi kan förändra det som inte går att förändra. Vi kanske måste våga närma oss ”en ny berättelse” om våra liv. Det kräver långsamhet, tid och avstånd – ibland 25 år i ett främmande land som i historien om Jakob och Esau – eftersom vi måste övervinna ett betydande motstånd hos oss själva. ”Det handlar om modet att närma sig sin egen berättelse”, skriver Ulrica Fritzon. ”Den berättelse som jag inte fullt ut har vant mig vid eller ens kanske vill kännas vid.”

Styrkan i de bibliska texterna, som författarna till Försoningens väg ofta utgår från, är att de inte döljer att vi som människor hela tiden lever i vad Anders Piltz i den inledande artikeln kallar ”ett konfliktlandskap”. Bibeln sysslar med livet som det är, inte som vi skulle önska att det vore. Fylld av berättelser där ”villkoret för friden är att man accepterar svärdet”, som Piltz uttrycker det. Därför, framhåller han, får vi inte vara alltför snabba med att ”söka utjämna, släta över … utan tåligt och med hopp uthärda förändringar, det oberäkneliga, det motsägelsefulla och det oöverskådliga, och i tro vänta på Gud, som ensam har försoningen i beredskap”. Det faktum att försoningsprocesser inte kan forceras fram är något flera av skribenterna på de följande sidorna återkommer till. ”Att tiden skulle läka alla sår är inte sant”, skriver Liselotte J Andersson i en betraktelse om Josef och hans bröder, ett familjedrama med igenkänning för många. Och hon tillägger: ”Men tid kan innebära en möjlighet till eftertanke och rannsakan. Nödvändiga insikter kan då vinnas.”

En liknande tanke ger Sofia Camnerin uttryck för när hon berör vådan i att hantera vad hon kallar överväldigande händelser. ”Snarare än att försöka undvika eller fly från allt som överväldigar, behöver vi söka efter det som bär igenom det.” Vad kan det vara som bär oss igenom? Sofia Camnerin delar med sig av några praktiker som varit henne själv till hjälp: mässan, dopet – inte som en engångshändelse utan som ”ett varande” – och den kontemplativa bönen. Hon skriver: ”Andningens bön har varit till stor hjälp, att på inandning be: Andas i mig, och på utandning be: Heliga Ande.”

Andningens bön var även något den tysk-judiska poeten Else Lasker-Schüler framhöll som avgörande för världens liv. ”Inför Gud är det inte passande att hålla andan”, sa hon. Marie Tonkin tecknar ett porträtt av denna säregna gestalt som på 1930-talet bosatte sig i Jerusalem efter att ha fråntagits sitt tyska medborgarskap. Med utsikt mot Olivberget fortsatte hon sin skrivande gärning med övertygelsen att människans uppgift i världen är att ”andas in och ut för att bevara världen levande och ge den rörelse”.

De bärande orden i evangeliet, om korset som den plats där ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”, hur ska de egentligen förstås? Ord vars olika tolkningar genom historien mer än en gång gett upphov till strider. När Samuel Rubenson i ett grundligt bibelstudium tar sig an frågan om varför Jesus måste dö, och bland annat redovisar de motstridiga förklaringsmodeller av den kristna försoningstanken som på 1800-talet spräckte den svenska inomkyrkliga väckelsen, konstaterar han: ”Båda rymmer något av sanningen, men båda bär också på något som skaver.” Var ska vi då söka meningen med Jesu död? Vi måste förankra den i uppståndelsen, menar Samuel Rubenson och hänvisar till tidiga kyrkofäder som Gregorios av Nyssa, men även till samtida ortodoxa teologer: ”Det var inte för att Jesus dött som han uppstod, det var för att han uppstod som han dog.”

”Jag får vara ett vittne till att Gud redan har förlåtit oss, även när vi inte kan förlåta oss själva.” Så säger den unge syrisk-ortodoxe prästen Josef Togan, herde för S:t Markus församling i Linköping som nyligen invigde sin nya kyrka. För Sussi Yildiz Dag, som tillhör samma församling, berättar han om sin andliga resa, och hur han som präst ser som sin primära uppgift att ”stå i försoningens tjänst”. Josef Togan har ägnat åtskillig tid åt att reflektera över behovet av ett fördjupat samtal om biktens plats och dess relation till nattvarden. ”I bikten lånar jag ut mina öron till Kristus”, säger han och tillägger: ”Han ser med kärlekens ögon, ger sin frid och förlåtelse genom min mun.”

Beröringspunkterna är påtagliga mellan artiklarna i vårt försoningstema och Maria Küchens essä under vinjetten Samtiden. I ljuset av en aktuell film med apokalyptiska drag, Don’t look up, läser hon Uppenbarelsebokens lågande vision av jordens framtid. Om Gud är större än ovisshet och fara ”gäller det att leva i sanning”, skriver hon och tillägger med en blinkning åt fastetiden: ”Det kan låta enkelt, men det innebär i daglig praktik att uppoffring inte per definition är en fiende.”

Peter signatur