I en nyutkommen bok, Creation as Sacrament, kommenterar den ortodoxe teologen John Chryssavgis, personlig rådgivare i ekologiska frågor åt den ekumeniske patriarken Bartholomeus, varför han under många år känt sig obekväm med talet om ”förvaltarskap” som en beskrivning av människans relation till skapelsen.
När detta ord används i Bibeln är det en översättning av det hebreiska benbieth och det grekiska oikonomos, båda med en betydligt vidare innebörd än svenskans förvaltare och engelskans steward.
Grekiskans oikonomia har gett oss ordet ekonomi, något som milt uttryckt skapar vissa översättningsproblem. I klassisk grekiska betecknar det bokstavligen ansvaret för och omsorgen om ett hushåll. Kyrkofäderna använder ordet för att beskriva Guds vision för skapelsen, ytterst Guds avsikt att tjäna, rädda och bevara världen. Därför talar den tidigkristna litteraturen återkommande om Guds frälsande plan som den ”gudomliga ekonomin”, vilket onekligen ställer översättare av fornkyrkliga texter inför en utmaning.
När termen förvaltarskap ges en alltför snäv tolkning, och får oss att tänka på ekonomiska bidrag eller förvaltning av egendom, blir det problematiskt, menar Chryssavgis. Det bidrar till att ”vi håller fast vid många av de kontrollerande och överlägsna beteenden som utgör själva grundorsaken till de ekologiska problemen”.
En fördjupad förståelse av Guds skapelse och människans roll i den är en förutsättning för att ha något hållbart att säga inför de hot som den accelererande globala uppvärmningen ställer vår värld inför. Höstens utgåva av Pilgrim vill vara ett bidrag till ett fördjupat samtal om innebörden av en kristen ekologisk vision.
Vi tar vår utgångspunkt i Edens lustgård, ”inte en sentimental berättelse om det förflutna”, skriver Anita Goldman, utan ”den nödvändiga framtiden”. När hon reflekterar över de bibliska skapelseberättelserna och Guds första fråga till människan – Var är du? – påminner hon om det kanske viktigaste av allt för ett hållbart sätt att leva: att vi återfår förmågan till förundran. Något som Stefan Edman i hög grad ägnat sitt liv åt att förmedla. Elin Klemetz samtalar med honom mot bakgrund av att det gått drygt tio år sedan han tillsammans med Martin Lönnebo skrev en bok från ett fiktivt 2018, Jordens och själens överlevnad. Förundran, säger Stefan Edman, kan öppna vägen till förståelse. Att våga se de stora utmaningarna.
Har djuren och naturen del i syndafallet? Den frågan ställer Elizabeth Theokritoff i en artikel om kyrkofädernas syn på skapelseberättelserna. Det finns skäl för att den tidiga kristna litteraturen aldrig talar om ”den fallna världen”, påpekar hon. Snarare talar man om ”fallets värld”. Skillnaden är viktig.
Vad är då utmärkande för en specifikt kristen ekoteologi? Här har Rowan Williams gett ett av de viktigaste bidragen under senare år genom sin mästerliga bok Christ The Heart of Creation. Boken, som kommenteras i artikeln ”Skapelsens grammatik”, visar hur den verkliga och djupa paradoxen i inkarnationen är att Skaparen helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Därmed blir det också tydligt varför det aldrig kan finnas någon rivalitet mellan Skapare och skapelse. Och varför föreställningen att Gud till sist ska rata denna skapelse och ersätta den med ett nytt kosmos, skapat ur intet, knappast kan kallas kristen.
För att inte förtvivlan och hopplöshet ska få övertaget i den kris vi genomlever, behövs människor som med sina liv och sin livshållning gestaltar hopp. När Wendell Berry på 1960-talet publicerade sin första roman, och ”den litterära elitens glittrande värld” var på väg att öppna sig för honom i New York, väljer han istället ”det ultimata kontrakulturella motdraget”. Han flyttar tillbaka till sina hemtrakter i Kentucky där han sedan dess har drivit ett litet jordbruk. I ett halvt sekel har han genom sina böcker och diktsamlingar, och sitt konsekventa sätt att leva, utmejslat en ekologisk vision som vunnit allt större respekt. Andreas Nordlander tecknar porträttet av Wendell Berry och söker svar på frågan: ”Hur når man en sådan förankring?”.
”Strävan efter enhet är vad som kan rädda vår planet från undergång”, skriver Maria Küchen, när hon i Samtiden efterlyser apostlar i rymdåldern. Detsamma framhåller Erik Varden: ”Tjänande handlar i kyrkan aldrig bara om att få något gjort. Det handlar om att främja enheten, att bygga upp Kristi kropp.” Från och med det här numret har vi glädjen att välkomna Erik Varden, abbot i trappistklostret Mount Saint Bernard Abbey i England, som ny kolumnist i vår tidskrift. Han medverkar för övrigt även vid det symposium om monastisk spiritualitet som hålls i Bjärka-Säby i februari nästa år (se sidan 67).
I sin första kolumn ger han relief åt förvaltarskapets innebörd. När Jesus ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt visade han oss vem, och vad, Gud är. Här är evangeliets nod. Erik Varden frågar med rätta: ”Ger vi denna uppenbarelse den tyngd den förtjänar?”
