Jag öppnar mig som törstig jord

Nr 2 | årgång 29 | 2022

Pilgrim frams 2022-2.jpg SKÄRMAVBILD
Skärmavbild 2022-06-15 kl. 13.46.46

Öppning

Den mest relevanta av alla Bibelns böcker, sa teologen Karl Barth om Psaltaren. Är det resonansen han syftar på? Hur vi hör vår egen röst i psalmerna, blir uppmärksamma på själens rörelser. Och mer än så, om man ska tro Augustinus: ”I Psaltaren hör vi vår röst i Kristus och Kristi röst i oss.” 

Psaltaren är en genuint dialogisk bok. Två röster konverserar oavbrutet med varandra, söker varandras ansikten. Människans och Guds. I det jag-du-förhållande som upprättas, där människan har mest att säga, släpps vi in i frispråkiga dialoger som påminner om vad som står på spel i varje relation: utan öppenhet och närvaro riskerar den att reduceras till ett rollspel där man i förväg tänkt ut vad man ska svara.

Fram träder en definition av bön där samtalet är fritt och orden inte bara tomt prat. Verklig bön – liksom bildning – sker ”ansikte mot ansikte”, för att tala med filosofen Emmanuel Levinas. ”Dölj inte ditt ansikte för mig”, vädjar bedjaren i en av Psaltarens oftast upprepade böner. Inget kan bota tvivlet och skingra molnen utom erfarenheten av att vara sedd och älskad. Den erfarenheten, om så bara för ett kort ögonblick, är som regn över törstig jord. 

”Jord är en förutsättning för växt”, inleder Alva Dahl sin betraktelse över denna utgåvas tema, orden ur den etthundrafyrtiotredje psalmen: Jag öppnar mig som törstig jord. ”Kan jag lära känna mig själv och mina medmänniskor genom att lära känna jorden och dess behov och förutsättningar?”, frågar hon. Skriet från jorden – adamah – och skriet från människan – adam – är samma rop. Därför talar profeter och apostlar om hur ”jorden sörjer” och ”väntar otåligt” på sin förnyelse. Som ”en åker i sommarens torka” törstar människan tillsammans med den övriga skapelsen i antropocen.

Är det vår skuld som urlakar oss på näring? ”När jag vägrar kännas vid min skuld blir resultatet torka och inre död”, skriver Alva Dahl. Och hon tillägger: ”Att bekänna är att be om regn.” 

Under ett besök den gångna våren i det kloster i Egypten där han fick tillbringa några veckor under sin prästutbildning, påminns Simon Fuhrmann om hur munkarnas inre liv med Psaltaren är den källa ur vilken allt annat flödar. ”Jag tror inte man kan förstå ökenfäderna, om man inte inser att hela deras liv var genomsyrat av Psaltaren”, skriver han. Men kan dagens präster inspireras till ett liknande liv med Psaltaren? Frågan blir påträngande under vistelsen i Makariosklostret. Visst krävs ett “översättningsarbete”, inser Simon Fuhrmann, men det är ingen tvekan om vad som står på spel: ”Utan bön blir prästen en uttorkad brunn.” 

Ett nummer om Psaltaren kan inte väja för de allra svåraste bönerna i denna bibelbok, de som ryker av hat och hämnd. Under rubriken ”Ropet på vedergällning” låter vi några samtida teologer som ägnat sina liv åt Psaltaren – Walter Brueggeman och Erich Zenger – vägleda oss till att se hur även psalmer med destruktiva och otillständiga bilder kan hålla trons språk vid liv i tider av vanmakt. Vad frågan gäller i många av dessa psalmer är, menar Erich Zenger, att ”rättvisa måste äga rum i förhållande till en makt som menar sig ha rätt att utöva våld för att nå sina syften”. 

I antikens Israel kunde man inte föreställa sig att Gud inte hör. Därför fortsätter man att be när livet är ur led och inget gensvar tycks komma från den man vänder sig till. Psaltaren är fylld av röster som är förvirrade, upprörda, förtvivlade, krossade. Likväl ger de inte Gud någon ro. Eller som Ulla Käll uttrycker det i sin ignatianskt inspirerade vägledning om olika sätt att öppna sig för Gud: De ”pratar med Gud” om hur de har det, utan att ”rätta till anletsdragen”. Ulla Käll visar hur vi kan pröva oss fram, utforska olika sätt att be, för att kunna bli så uppriktiga som möjligt i vår bön. ”När vi närmar oss honom med vårt liv, sådant det verkligen är, utvidgas bönen och vi växer in i en större frihet.” 

I en artikel om hur Psaltaren växte fram, visar David Davage hur psalmerna kom att bli grogrunden för en profetisk liturgi i Israel. I böner som ursprungligen knöts till kung David är det ”ytterst spänningen mellan den enskildes oförklarade lidande och folkets vittnesbörd om Guds trofasthet som utgör det flöde som ständigt vattnar den bedjandes törstiga jord”, skriver han. 

Förutom våra kolumnister, Erik Varden och Britta Hermansson, och Bibliotekets recensenter får vi i sommarens utgåva av Pilgrim ta del av Filip Maria Ekmans livsresa. Hur den väg som började vid dopgraven i Livets Ord 1988 nådde ett avgörande vägskäl på en terrass i Rom 2017. Och i Samtiden reflekterar Sofia Lilly Jönsson över referenserna till Uppenbarelseboken i Karl Ove Knausgårds senaste roman. Men i vilken mening är denne omtalade författares romaner religiösa? Är det snarare förhänget till trons insikt läsaren möter i Knausgårds böcker, frågar hon sig och berättar om vad som hände när det förhänget revs mitt itu i hennes eget liv. 

God läsning! 

Peter signatur