I en skrift från 300-talet utspelar sig en dialog där en vän till en viss Johannes ifrågasätter varför denne tvekar inför uppdraget som präst.
”Hur kan du försvara att du flyr undan ditt ansvar?”
Johannes svarar med en liknelse:
”Om någon som för befälet över ett skepp fyllt av sjömän och dyrbar last befallde mig att sitta vid rodret, så skulle jag rygga tillbaka. Om någon frågade mig varför, skulle jag svara: För att inte sänka fartyget.”
”Men om nu Kristus befaller den som älskar honom att vårda hans får, vad svarar du då?”
”Det är av kärlek till Kristus som jag flyr undan.”
När vännen tycker att invändningen är gåtfull eftersom Johannes av många anses vara mer lämpad som ledare än de flesta, får han till svar:
”Den som vill föra fram någon som lämplig att leda får inte nöja sig med vad folk i allmänhet tycker. Eller varifrån kommer all oreda i församlingarna? Jag vet ingen annan orsak än att urvalet av präster sker lättsinnigt och slumpvis.”
”Kan du då förklara för mig hur man ska veta om någon är lämpad att vara ledare?”
”Mest av allt”, svarar Johannes, ”är det nödvändigt att han ser till att den egna själen blir ren från all åtrå efter saken. Jag tror att man måste känna en så stor vördnad för ämbetet att man först flyr bördan av en sådan värdighet. Och när man fått uppdraget ska man inte invänta andras dom om man begått ett fel som förtjänar avsättning, utan gå händelserna i förväg och själv befria sig från uppdraget.”
Vännen vill ändå inte ge sig, och hänvisar nu till Paulus ord om att den som önskar bli ledare eftersträvar ett viktigt arbete.
”Motsäger det inte den inställning du har?”
”Jag sa inte att det var längtan efter gärningen, utan begäret efter ställningen och makten som var farlig”, kommenterar Johannes.
Berättelsen, hämtad ur boken Om prästämbetet av Johannes Chrysostomos, kan vara en lämplig ingress till en utgåva om ansvaret att leda och maktens frestelser. När vi som tema valt den i Bibeln vanligaste metaforen för ledarskap, herden, är det inte minst för att den är intill ytterlighet uppfordrande. Som Susanne Rikner uttrycker det i den inledande artikeln: ”Bilden är så stark att det är svårt att tränga på djupet i den.” Och hon instämmer med Johannes: ”Församlingsledare, präster och pastorer, lever alla med risken att förföras av sin ställning.”
En pastor – det latinska ordet för herde – som fascinerat Göran Rosenberg är John Ames i Marilynne Robinsons romaner. Vad är det då som gör denne till en i verklig mening god herde för sin hjord? ”Hans obrutna och oförställda förundran”, svarar Göran Rosenberg. Hur många av oss skulle ange ”förmågan till förundran” som en av de viktigaste egenskaperna hos en ledare? Det tillhör en annan planhalva än den där ”kompetens” och ”tydlighet” är signalord. Förundran bor hos den som bevarar en blick för tillvarons mysterium.
Flera av texterna i det här numret berör själavårdens eller vägledningens konst, själva essensen i ett kristet ledarskap. Vad menar vi med andlig vägledning och vem är en god själavårdare? Dominik Terstriep närmar sig frågan utifrån sin ignatianska tradition, medan Judith Fagrell låter pastor Savonius i Bo Giertz klassiska roman Stengrunden bilda utgångspunkt för reflektioner kring det själavårdande samtalets särart.
Att gränsen mellan ”längtan efter gärningen” och begäret efter makt kan vara ytterst subtil, sätter inte bara Johannes Chrysostomos ord på. Det är också ämnet för ett samtal mellan Carin Dernulf och Peter Örn efter att båda läst den nyutkomna boken om makt och maktmissbruk, Fräls oss från ondo av Fredrik Lignell och Helen Västberg, som även recenseras i det här numret. Medvetna om hur lätt vi som ledare blir ”uppfyllda av oss själva”, som Carin Dernulf uttrycker det, reflekterar de över sina egna erfarenheter. Att någon gång behöva avstå från makt kan vara, med Peter Örns ord, ”som en suck av lättnad för den som ägnat en stor del av livet åt att söka bekräftelse”.
Vi är i akut behov av ”de goda exemplen på ledarskap”, påminner Britta Hermansson i sin betraktelse om får på flykt. Sådana som ”hellre vill ha mössa än gloria”, med Ylva Eggehorns karaktäristik av lekmannen Botvid på 1100-talet. Ledare av det slaget känner man igen på tonfallet. ”Det viktiga är herdens röst, inte hans ord”, skriver Erik Varden och tillägger: ”I bön är det väsentliga att lära känna den rösten så väl att vi i varje situation känner igen den.”
Just den tråden tar Andreas Nordlander upp när han i vår samtidsserie ställer frågan hur den kontemplativa traditionen från den tidiga kyrkan kan visa på vägar ut ur den ekologiska krisen. Det visar sig, oväntat, hur Maximos Bekännarens kosmiska vision på 600-talet inte bara utgör en klarsynt kritik av antropocentrismen – den väcker något till liv från forskarens egen barndom: ”Minnet av världen så som den framträdde för ett barns ögon.”
