“Bröders och systrars sakrament”
Poängen med uppenbarelsen – för att referera till gårdagens text – är att den förutsätter en Gud som är personlig och fri. Om en sådan Gud tar oss i anspråk, tilltalar oss, är vår mänskliga identitet inget vi själva äger. Autonomi – så som vi ofta föreställer oss oberoende och självständighet – är en illusion. Vi är de vi är därför att någon söker vår uppmärksamhet – någon som i alla avseenden är ”outgrundlig, ofattbar, outsäglig”, som det heter i en av de orientaliska eukaristiska bönerna.
Att vara människa är att vara uppfordrad att svara. Och mer än så: det är att vara kallad till samhörighet och gemenskap. Kallelsen att svara – och svara inför – någon annan än oss själva är så sammanvävd med vår mänskliga identitet att vår existens är helt avhängig den. Utan den andre upphör vi att leva. ”Varje annan person”, skriver Rowan Williams, ”är föremål för Guds uppmärksamhet, och att se in i en annan människas ansikte är att se in i någon som är i blickpunkten för en gränslös omsorg.”
Här är grunden för en kristen ”humanism”: en vision av varje mänskligt ansikte som föremål för en självutgivande kärlek. Det innebär att en människas värde och dignitet aldrig kan vara villkorat, aldrig beroende av status, prestation, ålder, ras eller annat. Rowan Williams kommenterar:
Inbjudan att besvara den kärlek som av evighet gjort anspråk på mig, är på samma gång en inbjudan att vända mig mot den andre, den människa som likt mig redan är sedd av Gud och föremål för Guds omsorg.
Här framträder konturerna av den ’humanism’ som får Olivier Clément att tala om ”bröders och systrars sakrament”, vår nästa som ”en annan Kristus”. Tron på den kristna uppenbarelsen drar in oss i en kretsrörelse där skådandet av Gud i den uppenbarades, Jesu Kristi, ansikte, och inbjudan att igenkänna och tjäna medmänniskan är del av samma kontemplativa akt. Och – som Clément inte upphör att påpeka – den ”andre” i förhållande till oss är även den icke-mänskliga skapelsen, som vi är kallade att leva i försoning med, inte bekämpa men inte heller absorberas av.
Det är mot denna bakgrund gudstjänsten, i synnerhet den eukaristiska liturgin, framstår som den plats där den nya människan blir synlig. I liturgin sker tillvänjningen till ett kontemplativt förhållningssätt, inte bara till Gud, men till såväl den mänskliga som den icke-mänskliga skapelsen. De är båda den ”andre”, oändligt älskade av den Gud som älskar oss, och utan vilka vi inte kan förverkliga vår mänskliga identitet och bli oss själva.
Nu börjar vad Rowan Williams kallar en liturgisk humanism, sambandet mellan antropologi och liturgi, att klarna!
