Bönens vingslag

En av Jesusbönens lärare under 1900-talet, och av stor betydelse för att många i väst upptäckte den, var den franske prästmunken Lev Gillet, som skrev flera av sina böcker under pseudonymen ”En munk från östkyrkan”. Kallistos Ware, som var en av hans lärjungar, berättar om hur denne initierade honom i hjärtats bön:

För honom handlade denna bön inte om en viss teknik, den var en kärlekshandling. Ett uttryck för en omedelbar relation mellan personer. När vi upprepar Jesusbönen, sa han till oss, ska vi inte tänka så mycket på att vi åkallar namnet, inte på den bönemetod vi använder och dess möjliga effekter, vi ska enbart tänka på Jesus själv.

Lev Gillet beskrev Jesusbönen som ”den rena och nakna viljans bön”. Han hade märkt hur lätt det är att nybörjare förväntar sig att bönen ska följas av varma och uppbyggliga känslor. Man får för sig att man ska upprepa namnet med stor kraft och intensitet. ”Men Jesu namn ska inte skrikas eller behandlas med våld, inte ens i det inre”, skriver han och hänvisar till berättelsen om Elia vid berget Horeb. Herren var varken i stormen, i jordbävningen eller i elden. Han kom nära i en stilla susning. Munken från östkyrkan skriver:

Upprepandet av Jesu namn kan liknas vid vingslag genom vilka en fågel stiger upp i rymden. Det får aldrig bli konstlat eller forcerat, påskyndat eller nervöst. Det måste vara mjukt, lätt – och i ordets djupaste mening – behagfullt.

Den religiösa känslan kan lätt bli en förklädnad för en bedräglig lystnad, ett ”själviskt sökande efter andlig tillfredsställelse”, som han uttrycker det. Men den mogna och avklarnade bönen söker inte upplevelser och hänryckning. Den vet att det aldrig är bortkastad tid, aldrig fruktlöst, att åkalla Jesu namn. Oavsett om vi ”känner” något eller inte.