Bön i Anden
Tiden mellan Kristi himmelsfärd och pingst belyser som ingen annan period under året förhållandet mellan bön och helig Ande. Efter att Jesus på Olivberget lämnat lärjungarna och farit upp till himlen skildrar Apostlagärningarna hur de, på Jesu uppmaning, ”höll ihop under ständig bön” i väntan på den utlovade Hjälparen. Den uthålliga och unisona bönen i övre salen har inspirerat kyrkan till den så kallade novena, en niodagars bön inför pingsten, som kristna praktiserar under denna period.
Men visste lärjungarna hur de skulle be? Och vad de skulle be om? Kan vi ens vara säkra på att de alltid ville be under dessa nio dagar? I en av Nya testamentets viktigaste vägledningar om bön sätter Paulus ord på en erfarenhet som alla som försökt be kan känna igen: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara.” (Rom 8:26a) Underförstått: Vi är inte helt säkra på att det är någon större idé att vi ber.
Pingstdagen blir katalysator för ett nytt sätt att be. Här föds den kristna bönen: ”Anden vädjar för oss med rop utan ord.” (Rom 8:26b) Vad som i kyrkans tradition kallas ”hjärtats bön”, eller bön i Anden, är den bön som den helige Ande ber i en människa. Nu är bön inte längre något vi gör, det är något Gud gör. Men vi måste ge vår tillåtelse.
Därför är inte berättelsen om lärjungarnas tålmodiga bön inför pingsten överspelad. Det fortsätter att vara svårt att få till detta med bön. Och vi är bra på att tänka ut synnerligen viktiga skäl för att inte be. Men vi kommer inte undan. Anden är alltid närvarande, närmare än en kyss, och vädjar oavbrutet om tillåtelse att få be i oss.